Den politiska Trotzig

Författaren Birgitta Trotzig är död. Och medan jag läser runorna tonar minnet fram av mitt möte med henne. Det var hösten 1998 och jag hade plöjt alla hennes böcker inför intervjun till tidningen Arbetaren. Jag var nervös. Hennes böcker är inte lättillgängliga. Där råder ett konstant mörker, människorna är onda och Gud sträng. Skulle hon också vara sträng?
Vi satt i en vacker gammal lägenhet i Gamla stan ägd av Svenska Akademien där Birgitta Trotzig kunde bo när hon var i Stockholm. Annars bodde hon i Lund. Jag minns att det var väldigt mörkt runtomkring oss. Inga lampor var tända. Det passade ganska bra.
Birgitta Trotzig var allvarlig, men jag blev överraskad av hennes vänliga sätt, av hennes skratt.
- Jag tror att det framför allt är en sak som jag försöker undersöka i mina berättelser. Och det är hur människor står ut när de befinner sig på samhällets botten, hur de klarar sig när alla odds är så dåliga, sade hon.
Temat är förstås politiskt, i alla hennes böcker finns ett starkt socialt engagemang. Vi kom också in på andra världskriget: Birgitta Trotzig var ung när kriget bröt ut och det påverkade henne mycket, berättade hon.
- Man talar inte så mycket om det nu, men under 1950-talet släppte vi liksom aldrig tanken på krig.
Tänk vad varje uppväxttid påverkar en människa. Vad minnet är kort. Som tur är finns det berättelser – som Birgitta Trotzigs – och de lever kvar.

Annika Hallman

Barn är ett folk...

I en tid när barn så ofta reduceras till accessoarer att stoltsera med i tidningsspalter och på Facebook är ett helt tidskriftsnummer med djuplodande texter om barn ur ett politiskt, litterärt och samhälleligt perspektiv både efterlängtat och ambitiöst.
Vi gjorde det själva för några år sedan (nr 3/2007), apropå nya skolpåbud, vårdnadsbidrag och nannytrender – men också för att visa vilket unikt land Sverige är att vara barn och förälder i.
Ord&Bilds temanummer om barn (1-2:2011) famnar kring mycket. Här finns dikter, barnteckningar och en rad intressanta texter som vänder och vrider på begreppet barn. Cecilia Verdinelli jämför dagens uppfostringskultur i barnböckerna med det proggiga 1970-talet. Salka Sandén läser Rädda barnens rapport om den ökande barnfattigdomen i Sverige och funderar på ungdomsvåldet. Poeten Aase Berg, som skildrat graviditet och moderskap i flera diktsamlingar och även skrivit för unga, får svara på frågan om det är ok att skriva om sina egna barn eller inte. (Nej, anser hon.) Elise Ingvarsson plågar sig igenom mammaböckernas hurtiga råd.
Jag fastnar framförallt för de texter som introducerar nya spänstiga tankar för mig. Som den av Anna Ighe. Här görs en intressant jämförelse mellan det barnlösa samhället i P.D James dystopiska The Children of Men med den värdeförändring som håller på att ske i samhället idag när det gäller vårt förhållande till det gemensamma. Vi ”har förlorat förmåga att se det gemensamma som en resurs”, menar hon. Något som kan bli lika ödesdigert som ett barnlöst samhälle.
Patricia Lorenzonis djärva associationer mellan bortbytingen i sagans värld och adoptioner från fattiga länder provocerar mig lite. Annat hoppar jag över. Precis som det ska vara med en bra tidskrift.

Annika Hallman

Mot pressarna

Snart i tryck med nummer två! Vi skriver om att barnfattigdomen i Sverige är på återtåg och när historia skrivs – apropå Libyen och FN. Regissören Stina Oscarson följer kulturministerns råd och blir evententreprenör, Johan Berggren har träffat oppositionella vitryssar i exil i Litauen och författaren Kristian Lundberg möter sig själv i ett samtal om sig själv och staden Malmö.
I din hand den 7 april.
Annika Hallman

Att skriva sitt liv

Ett alldeles eget rum i Virginia Woolfs anda finns och verkar mitt i Stockholm just nu, på Klaragården, Stadsmissionens fristad för hemlösa kvinnor. Ett skrivarrum. Här har det formulerats texter, år ut och år in. På torsdagar. Nu finns några av dem med i antologin Jag finns! Röster från Klaragården – en fin liten skrift som kommer ut lagom till Internationella kvinnodagen.
Redaktör är författaren Jan Henrik Swahn, som under tio år haft skrivarkurser på Klaragården och fått kvinnor i alla åldrar och med olika bakgrund att skriva om sina liv. Det är ögonblicksbilder från nattvandringar – men inga rafflande avslöjanden om livet som hemlös, det är minnen av barndom, av doften från skogen, av liv som fladdrar förbi – men inga frälsningshistorier. Kanske ingen stor litteratur. Men texter fulla av längtan om ett bättre liv. Det räcker.
Antologin är utgiven av Brasel Publishing i samarbete med Stockholms Stadsmission.

Annika Hallman

Konsten att vara lärare

Jag var rätt skeptisk förra gången som SVT-serien Klass 9A sändes 2008. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte såg den då. Den nya serien har i alla fall fått mig på kroken, även om det är med blandade känslor som jag tittar: jag störs av den melodramatiska tonen och den ganska överdrivna dramaturgin, men serien ställer viktiga frågor kring dagens skola. Och kan den bidra till att göra läraryrket mer glamoröst så gärna för mig.
Alla bär vi på våra egna minnen av skolan – serien triggar igång dem direkt. Själv känner jag igen skoltröttheten där på högstadiet, den som fanns runtom mig då, ett slags bröligt oengagemang, det här var på 1980-talet. På Mikaelskolan i dagens Örebro tycks den ha blivit permanent. Det är som om eleverna där behöver bli påminda om: Vad är en skola? Varför går jag här? Vad förväntas av mig? Det kan ta uppemot en halvtimme innan lektionen kommer igång. Det är fruktansvärt sorgligt, ett sådant slöseri med tid.
Visst betyder lärarnas engagemang mycket för elevernas prestationer – det är seriens huvudbudskap – men jag kan inte låta bli att fundera en del över elevernas roll. Ska vi inte kunna ställa vissa krav på dem?
Hur blir man som lärare en god auktoritet? ”För att klara sina uppgifter utvecklar duktiga lärare en tyst kunskap – som jag vill kalla konst”, skrev författaren Hans Lagerberg i en intressant artikel i Ordfront magasin nr 6/2008 apropå den första omgången av serien Klass 9A. Lagerberg menar att det också finns andra faktorer än lärarens personlighet som avgör om en lärare ska kunna utöva sin konst fullt ut. Tänkvärt och klokt. Läs artikeln igen!

Annika Hallman

Möt Rosa Taikon på Kulturhuset i Stockholm

Ordfront magasin bjuder in till en diskussion om diskrimineringen av romer. Rosa Taikon berättar om sitt liv och sin kamp och visar unika fotografier från romernas historia i Sverige.I höstas presenterades det statliga betänkandet Romers rätt med målet att diskrimineringen av romer ska upphöra om 20 år. ”Ska en baby som föds idag inte bli jämlikt behandlad förrän den är vuxen?” undrar Rosa Taikon som i hela sitt liv har kämpat för romers rättigheter. Hon har upplevt både en svensk lösdriverilag och hur det är att bo i tält året om.


Samtalsledare: Johan Berggren, chefredaktör Ordfront magasin.
Tid: 26 februari kl 14-16

Ruts mamma

Ruts mamma
föddes på det tidiga 1950-talet i Sverige. Hon heter Eva och var den första i släkten som tog studenten, fast det inte riktigt hette så. Hon såsade sig delvis igenom gymnasiet men gick ut med hyggliga betyg och började på universitetet, och blev ganska högutbildad, fick bra jobb. Eva är både ett barn av solidaritetsrörelsen och det folkhem som satte en ära i att ge alla sina medborgare utbildning. Rekordåren flög över landet. Ingenting var omöjligt. Visst. Klasskillnaderna kunde förstås inte raderas ut helt, men det började bli mycket svårt att få tag på tjänstefolk.
Evas första dotter heter Rut, efter en syster till Evas mormor. Evas mormor var en snål och lite elak människa, medan systern hennes, Rut d.ä., var en rätt kul tant. Slagfärdig och kvicktänkt. Någon vidare utbildning fick hon inte, men hon klarade sig bra ändå, hade ord om sig att jobba flitigt, och dessutom vara beläst, trots att hon bara städade . Hennes sorg var att hon inte fick studera, det fanns överhuvudtaget inte i hennes värld.
Rut d.y., Evas dotter är född i början på 1980-talet, en rätt sorglös sort, varit ute och rest, halvpluggat lite, bor i andra hand. Hon är också ett barn av sin tid, precis som sin mamma, fast ändå inte. För henne spelar inte utbildning så stor roll. Men Rut vill ändå göra pengar och är lite entreprenör så där. Så kom hon på den lysande idén: Rent Rut – en städfirma. Det går ännu så länge riktigt bra. Rut d.ä. Roterar i sin grav och Eva förstår inte vad som blev så fel i uppfostran, eller vad det nu beror på. Och dessutom skäms hon. Det förstår hon inte heller, men det blev fel, tycker hon.
Marianne Steinsaphir

Silvio och kvinnorna

”Basta Berlusconi”, skanderade de italienska kvinnorna i demonstrationstågen i Italien i helgen. Ja, basta, nog nu med sexaffärer med minderåriga och en unken kvinnosyn. Hur är det ens möjligt att en sådan som Silvio Berlusconi kan bli vald och få sitta kvar som premiärminister? Och detta för tredje gången?
Jag var i Rom våren 1994 när Silvio Berlusconi och hans parti Forza Italia kammade hem segern i parlamentsvalet och Berlusconi inledde sin första period som Italiens premiärminister. Jag minns den chockartade stämningen bland italienarna runt om mig då. Förstämningen, men också kamplusten. Några hade rest till Rom från London för att vara på plats de där dagarna, diskutera politik och rösta, mot Berlusconi förstås.
Därför är det så ofattbart att han sitter vid makten än. Filmaren Erik Gandini kom med en förklaring häromåret när han presenterade sin film Videocracy från 2009: Ord biter inte längre på Berlusconi som i princip kontrollerar all tv i Italien genom sitt medieimperium Mediaset. Filmen handlar om tv-kulturen som Berlusconi har varit med och skapat, en kultur där tv-bilden för länge sedan utklassat ord och innehåll och där yta och utseende betyder allt. Det finns makt i den perfekta tv-bilden, menade Gandini: Enligt Videocracy har 80 procent av befolkningen i Italien televisionen som sin främsta informationskälla. Samtidigt ligger landet på 84:e plats när det gäller jämställdhet och på 77:e plats när det gäller pressfrihet i världen – dagstidningar läses knappt längre. Mantrat att ”ha kul” genomsyrar Berlusconi-tv liksom hela politiken runt ”il presidente” – något som har blivit nästan omöjligt för den italienska vänstern att bemöta. Kvinnosynen som förmedlas är en del av ett större samhällsproblem: Enligt en artikel i DN i höstas av journalisten och författaren Kristina Kappelin är Italien ett av de länder i Europa som har lägst kvinnlig representation i parlamentet, förvärvsfrekvensen bland italienska kvinnor i arbetsför ålder var bara 46 procent 2008 mot genomsnittet 53 procent i EU och landet lägger bara 1,4 procent av BNP på barn och äldreomsorg (mot 3 procent i Sverige). ”Kvinnlig frigörelse är ett område där Italiens premiärminister står sig fullkomligt slätt”, skrev Kristina Kappelin och menade att det därför är på just det här området som en politisk förändring faktiskt skulle kunna äga rum: ”En stark, intelligent och dynamisk kvinnorörelse vore förmodligen en av de få krafter i samhället som på allvar skulle kunna få Berlusconi att vackla”. Känns lite hoppfullt.

Annika Hallman

Författarförbundet mobiliserar mot biblioteksentreprenad i Nacka

Nackabibliotekens öde angår oss alla, skriver Författarförbundet och uppmanar till demonstration den 17 februari. Demonstrationen gäller, om någon missat det, Nackas beslut att låta upphandla driften av alla sina bibliotek. Författarförbundet har också skrivit ett öppet brev till politikerna.
Och visst är folkbiblioteksfrågan större än kommunerna, frågan är om den också är större än det kommunala självstyret? Troligen inte. Det kommunala självstyret är heligt och politiker kan styra och ställa efter ideologi, ibland kan det bli bra. Ibland blir det riktigt dåligt och ensidigt.
I Nacka verkar politikerna ensidigt ha bestämt sig för att kommunal drift per definition är dåligt och inte väl utnyttjade skattepengar, dålig drift. Bättre blir det, om man ska förstå politikerna, om driften drivs kommersiellt. Politikerna i Nacka har framhållit att Nacka är den kommun i Stockholms län som satsar mest på bibliotek och att nackaborna är bland landets flitigaste biblioteksbesökare. Kalle Güettler har effektivt visat att det är fel: I Nacka lånas det nu 25 procent mindre än i en genomsnittlig stockholmskommun. Och Nackas barnboksbestånd är mindre än hälften av medelkommunens.
Det går inte att bete sig med biblioteken hur som helst, folk blir förbannade, folk bryr sig, folk protesterar. Biblioteken är viktiga, det är omvittnat otaliga gånger. Det ska inte underskattas. Det ska finnas bibliotek, gärna av många schatteringar, men biblioteken ska förbli en frizon där kulturell allemansrätt råder. Och varför så drastiskt ändra på ett vinnande koncept? 93 procent av svenskarna tycker att bibliotek är viktigt för barns läsutveckling och 76 procent tycker att biblioteken är i takt med den moderna människans behov. (Skop, 2010)
I England går för övrigt protesterna på högvarv, Nick Wire och Philip Pullman är bara två exempel på klyftiga försvar för bibliotek.
Marianne Steinsaphir

Allemansrätt – inte för alla?

Det är skillnad på bärplockare och bärplockare tydligen. I alla fall enligt Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, som sedan skogarna i norr började besökas av utländska bärplockare anställda av olika bärföretag tycker att det ska kosta att få plocka. Anledningen? Skogsägarna irriterar sig på att plockarna skräpar ner, skadar skogen och att deras bilar står i vägen, stod det att läsa i DN häromveckan. Klingar lite oroande i mina öron.
För var går gränsen för kommersiell plockning? Och vem ska bedöma det?
Allemansrätten regleras i grundlagen och gör det möjligt att röra sig fritt i naturen, oavsett vem som äger marken, och plocka bär och svamp så länge man inte stör eller förstör. Det finns inget som hindrar att allemansrätten utnyttjas organiserat eller på kommersiella grunder. Om man skadar naturen kan det redan i dag leda till straff. Ingen anledning att ändra på någonting alltså. Allemansrätten är en fantastisk rätt som vi ska vara rädda om.

Annika Hallman

När kulturen blir en vara

Den 27 januari arrangerade Ordfront magasin en debatt om kulturpolitik på Plattan, Kulturhuset i Stockholm. Stina Oscarson, konstnärlig ledare på Orionteatern, debatterade med Mattias Svensson från tidskriften NEO. Här är hennes inlägg:
ELIN WÄGNER
”Den bild jag lägger fram är förenklad till gränsen av det tillåtna, men för mig är det avgörande att den huvudriktning vår civilisation har fått och det mål den formar ut åt sig under färden, just äventyrar det värdefulla vår kultur har vunnit. Därför är jag orättvis mot de försonande dragen i vår tid. Viktigare än att tala om dem är enligt mig att framhålla det andra som man inte får försona sig med. Alltså. Mina ord kommer att ge intryck av att jag tar mig en ton som ingalunda passar. Det gör den inte heller.”
Så skrev Elin Wägner i inledningen till Väckarklocka 1941 och med dessa ord väljer jag att inleda denna reflektion över dagens kultur och kulturpolitik.
BROMMA NYA KÖPCENTER
Bromma nya köpcenter vill inte vara en vanlig galleria. Kunderna ska känna sig unika och därför har man valt att satsa på konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. Ja, just säger man. ”Konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. För det är bevisat att ju längre kunderna stannar desto större är sannolikheten att de köper något”. Den aktuella konstnären säger att hon först var kluven men att det här också är en möjlighet att nå ut och visa sin konst iför en större publik.
Det här är inte en enskild händelse utan en (före)bild för den nya kulturpolitiken. Det går en våg av nyvaknat kulturintresse över Sverige och Europa. Och många både kulturarbetare och tjänstemän förförs av att äntligen känna sig sedda. Svältfödda på uppmärksamhet från politiskt håll som kulturen varit så länge – äntligen är det någon som vill ha det man gör och då måste man kanske tumma lite på sina ideal. Sin frihet. Att ge och ta.

KULTUREN SOM TILLVÄXTFAKTOR
”Öland behöver tillväxt för att ha råd att med någon som helst kultur” sa producenten för den nystartade Ölandsoperan till mig ”och då måste vi ha turisterna och vi måste tala om kultur som en tillväxtfaktor. Det är det enda sättet vi kan få politikerna med oss. Det är det enda språk de förstår.
”Nej” sa jag. ”Det är vår absoluta skyldighet att låta bli. För den dag då kulturen inte längre bidrar till ökad tillväxt. Då har vi sålt oss. Vi har förlorat det språk med vilket vi skulle kunna tala om vad konst och kultur egentligen är.”
”Men det språket är det ingen som förstår”
”Jo. Alla förstår. Om vi talar på rätt sätt. Konst handlar om vad det innebär att vara människa.”

MÅLEN
För bara drygt ett år sedan klubbades våra nya kulturpolitiska mål och det kanske ännu är för tidigt att utvärdera den förda politiken men jag skulle ändå vilja passa på att ställa frågan om den riktning man trots allt kan utläsa för oss närmare dessa.
”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället men yttrandefriheten som grund. Alla ska möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.”

STEFAN EKLUND OCH SVERIGEDEMOKRATERNA
Stefan Eklund skrev i SVD den 21 september 2010 att Sverigedemokraternas framgångar till stor del beror på den kunskapsbrist som blivit resultatet av decennier av en urholkad kulturpolitik. ”Kulturen” skriver han ”har förvandlats från ett folkbildande instrument till ett varumärkesbyggande, ända ner till minsta kommunala anslag. Kulturens främsta ärende är nu att sälja något, företrädesvis en stad eller en region något som har förödande konsekvenser för det demokratiska samtalet på den kulturella arenan.”

ALVEDONCYKLARNA
Många ser liksom Eklund detta samband men få vekar inse allvaret eller tro att politiken skulle vara förmögen att göra något åt detta. ”Med yttradefriheten som grund…”
En genomsnittlig Stockholmare lär mötas av mellan 150 och 200 000 reklambudskap om dagen och samtidigt som staden har strikta restriktioner för affischering för kulturella evenemang sponsras stadens lånecyklar av Alvedon.
Jag ringde i ren nyfikenhet till försäljningschefen på Clear Channel, företaget som har hand om lånecyklarna, för att få reda på vad Alvedon betalar för denna enorma exponering och han sa: “Jag är så glad att jag numera jobbar på ett privat företag, jag jobbade tidigare åt Stockholms stad, men nu slipper jag ge dig de här uppgifterna.” Jag frågar vidare om det har funnits några politiska diskussioner om reklamen på cyklarna. “Nej” sa han “ Och det ska det inte heller vara för de har outsorcat verksamheten och därmed också ansvaret.” Kan man outsorca sin moral tänkte jag när jag la på luren.
På clear channel talar man om reklam som företagens yttrandefrihet. Det är ett uttryck som hörs allt oftare. Företagens yttrandefrihet. Men I samma stund som reklam blivit yttrandefrihet har yttrandefriheten blivit en vara som går att köpa och sälja och därmed upphör dess egentliga och absoluta värde att vara lika för alla.
På stadens hemsida skriver man stolt med att cyklarna inte kostar oss medborgare någonting. Men, menar jag, det beror bara på att värdet av en cykel utan reklam inte går att mäta. Med vilka mått kan vi mäta skönhet? Och hur ska vi som medborgare, när vi har sålt ut offentlighetsprincipen och inte ens kan få reda på vad det kostar att driva lånecykelsystemet, kunna ta ställning till om vi tycker att det vore värt det.
För mig är reklam och konst helt olika saker. Där reklamens uppgift är att göra oss missnöjda med våra liv och att få oss tro att vi skulle kunna köpa oss till ett bättre, något perfekt. Där reklamen hela tiden snävar av nomalitetsbegreppet har konsten en förmåga att göra precis tvärt om. Bra konst kan hjälpa oss att se livet med alla dess sprickor, med all dess skönhet, glädje och kärlek men också dess fulhet, sorg och sprickor och ändå, ge oss mod och kraft att leva vidare. Ett slags ofullkomlighetsbejaknade.
DEN MEDVETNA LÅGMÄLDHETEN
Det är en medvetet lågmäld kulturpolitisk linje som drivits de senaste åren, men det är just i lågmäldheten, i de små förskjutningarna som den stora faran ligger. Förändringarna som inte vållar några demonstrationer utan som vi alla successivt anpassar oss till. För att förvandlingen av kulturpolitiken till näringspolitik framställs som en del av den enda vägens politik.
GIVNA SANNINGAR
Vi lever i en tid med många givna sanningar. Det är givet bra när börskurserna gått upp och givet dåligt när Volvo sålt färre lastvagnar. Och det var givet att flygen så snart som möjligt efter vulkanaskan skulle återuppta trafiken för att minimera de ekonomiska förlusterna.
Och vad som idag håller på att hända är att även vi, konstnärer, journalister och forskare vars uppgift är att ifrågasätta detta givna tvingas både på ett personligt och ett organisatoriskt plan att stäva emot samma mål.
På arbetsförmedlingen kulturs hemsida står ett råd till en arbetslös skådespelare om hur han eller hon bör se på sig själv. ”Upplever du under din arbetslöshet att du saknar rutiner, planering, inspiration, mål och riktning? Att ingen vill ge dig ett jobb? Att du inte kommer vidare? Eller ser du din arbetslösa dag som en 8-timmars arbetsdag där du arbetar som anställd av dig själv i ett promotionprojekt, stärker ditt säljmaterial genom storytelling, marknadsför ditt eget varumärke, aktivt tar kontakter för att utvidga din kundkrets, erbjuder din kompetens till den aktör på din marknad som är mest intresserad av ett samarbete med dig?”

LÖNSAMHET
Jag fick nyligen frågan från en högt uppsatt man på ett eventbolag om Orionteatern får vara kvar i sina lokaler.
”Ja” sa jag ”det är sagt att det ska vara kulturverksamhet här”.
”Men kultur kan ju vara så mycket,” fortsatte han ”Och det finns säkert annat som lönar sig bättre.” Jag vet, men det beror på hur man ser det. Och vilket tidsperspektiv man har.
Vi har just sett en närliggande kommun gå i spetsen för att sälja ut samtliga bibliotek och rösterna för att näringslivet bör ta ett större ansvar för konsten och kulturlivet blir allt fler. Vi ser det här just nu i debatten om ett nytt operahus.
Att Volvo sponsrar Göteborgssymfonikerna lyfts av många fram som ett positivt exempel. Orkestern har fullständig konstnärlig frihet och skulle inte kunna existera utan detta stöd, menar man. Men Volvos mål är att sälja fler bilar och detta, menar jag, kanske inte bör vara målet. Vare sig för orkestern eller för Volvo. Och oavsett om Volvo inte blandar sig i reportuarval så bidrar sponsringen till att stärka Volvos varumärke och den konstnärliga verksamheten till att befästa det här samhället enda berättelse.

FN-RAPPORTEN
FN kom nyligen med en ny rapport där man beräknat värdet på våra naturtillgångar. Man har alltså räknat ut vad tjänsterna från ekosystemet är värda – tjänsterna från korallreven är exempelvis värda 170 miljarder dollar per år. Naturliga vattenkällor på Nya Zeeland 200 miljarder dollar per år. Mangroveträsken i Vietnam sju miljarder osv. Man vill på detta sätt göra företag mer medvetna om vad deras verksamhet faktiskt kostar. Och om de skulle tvingas betala för allt de förstör skulle världens största företag förlora mer än en tredjedel av sina vinster.
Uppsåtet är säkert gott, men vad man gör är att man försöker omvandla det icke mätbara till något mätbart och det leder oss fel. Det får oss att tro att vi spelar med värden som går att ersätta. Men den dag vi förstört ekosystemen hjälper inte 177 miljarder dollar.
Dessa värden är oersättliga och det är dessa värden som vi i vår tid har så svårt att försvara.
Jag tror att vissa verksamheter inte kan ha vinst som mål utan att innehållet i verksamheten förändras. Men Jag tror också att om vi på något sätt ska kunna bryta den där utvecklingen måste vi lyfta blicken mycket högre. Vi måste börja ifrågasätta hela den grund på vilken vårt västerländska sätt att leva bygger. Den grund på vilken vi också byggt vår moral som vi i rask takt håller på att exportera även till övriga världen.

ARUNDHATI ROY
I Indien har stamfolken när kommersiella företag vill komma åt deras naturtillgångar gjorts till occupanter av sitt eget land och man måste nu flytta för att ge plats åt gruvor, dammar, kraftstationer, stålverk, aluminiumraffinaderier mm. Det har lett till att Indien som säger sig vara en demokrati har förklarat krig inom sina egna gränser.
En statlig polisintendent förklarade för journalisten Arundhati Roy sin syn på problemet. ”Du förstår, frun, uppriktigt sagt kan inte det här problemet lösas av oss eller militären. Problemet med stamfolken är att de inte förstår girighet. Om de inte blir giriga finns inget hopp för oss. Jag har sagt till min chef att dra tillbaka styrkorna och sätt istället in en tv i varje hem. Allting kommer att lösa sig automatiskt.”

VALET
”Vad tjänar du mest på?” Så uppmanades man att läsa de olika partiernas program inför valet i höstas. Och alla spelade med. Detta ledde till att socialdemokratin blev ett parti som i princip lät som moderaterna men som de flesta tjänade lite mindre på. Vad man då skulle behövt säga var: ”Med de mått vi har idag kommer du förmodligen inte att tjäna på det här. Med de måtten kanske du till och med får det sämre. Men det finns fler mått och det finns värden som inte är mätbara. Och politik handlar inte om vinstmaximering för jaget i stunden.” Till skillnad från ”politikens gränspoliser” borde menar jag politiken vara våra egons gränspoliser och ständigt påminna oss att vi inte är ensamma.

INDIANBERÄTTELSEN
Det finns en berättelse om en Indianhövding som får en fråga av sin dotterdotter. Hon säger:
”Det känns som jag har två vargar som kämpar mot varandra I mitt hjärta. Den ene är våldsam, hatisk och hämndlysten och den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande."
Och sedan frågade hon: "Vilken av vargarna kommer att vinna?”
”Den du matar.”
Det borde enligt mig vara kulturpolitik. Vilka vargar vi matar.
----
Länkar till artiklar i ämnet av Mattias Svensson:
Statskulturens andliga lakejer – kritik av tankesmedjan Det Osynliga och deras lakejartade syn på kulturen och politiken.
En kulturens tomteverkstad – kritik av kulturutredningen.
Den goda smakens despoti – kritik av Per Svenssons rapport åt Bertil Ohlininstitutet, Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa.

Pullman ryter mjukt om bibliotek

Men läs den brittiska barnboksförfattaren Philip Pullmans fantastiska biblioteksförsvarstal, bara gör det! Det har passion och kunskap, och Pullman binder snyggt ihop sammanhangen.
Man behöver inte hålla med om allt i analysen men när det gäller principerna för folkbibliotekens utveckling och de hot mot dem som blir allt mer uppenbara är det bara att ta argumentationen rakt av. Det handlar inte om nostalgi eller något slags obsolet bibliotekskramande. Det är mycket värre; det handlar om den där frizonen i samhällskroppen, den där platsen där utbildad personal (ännu så länge) förmedlar kunskap, glädje och nya världar för alla. Vi kör reprisen: barn och unga, särskilt de som inte har automatisk tillgång till böcker, där sa jag det igen, B-ordet, behöver biblioteken. Sverige halkar efter när det gäller läsning, visar färska undersökningar. Mycket övertygande analyserar Pullman varför biblioteken, bland andra, bör besparas från marknadskrafterna. I Sverige pågår just nu en närmast tvångsmässig politisk entreprenörs- och försäljningsanda. Vissa verksamheter i infrastrukturen lämpar sig mindre bra för privat drift.
Varför höll då Pullman sitt stora tal? Jo, för att försvara Oxfordshires bibliotek, cirka hälften av biblioteken hotas av stängning. Ett litet citat som också passar väl in i den svenska debatten: ”What I personally hate about this bidding culture is that it sets one community, one group, one school, against another”.
Philip Pullman fick Alma-priset 2005 och har bland annat skrivit boken Guldkompassen, som också filmatiserats.
Marianne Steinsaphir

Förintelsens minnesdag

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz, de tyska nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Senare valdes detta datum till särskild hågkomstdag för alla de miljoner som mördades i alla läger: judar, romer, homosexuella mördades för sin blotta existens skull, meningsmotståndare som socialister och kommunister för sina åsikters.
Idag är Förintelsen ordentligt uppmärksammad och med emfas ihågkommen. Så var det länge inte. Direkt efter kriget pratades det inte särskilt mycket om Förintelsen. Den italienske och judiske kemisten och författaren Primo Levis vittnesbok "Är detta en människa" sålde när den gavs ut 1947 runt 1500 exemplar. De som dött i lägren kunde inte tala, och de som överlevt dem ville ofta inte prata om det de varit med om. Många stod inte ut med minnena och tog sina liv. Trots det fanns det förstås tio- kanske hundratusentals överlevande och andra vittnen. Dessutom en omfattande dokumentation om hanteringen - trots nazisternas ivriga brännande av dokument i krigets slutskede. (De trodde nog att utrensningarna av nazister skulle bli grundligare efter kriget än de blev.) Så allt förnekande av eller s k skepsis mot Förintelsen torde tolkas som vad det egentligen är: ett hyllande av den, och en önskan att den skulle varit mer omfattande.
Med åren växte dock minnet. Det finns de säger att det var för att Israel då behövde något att visa upp så deras egna förbrytelser mot palestinierna skulle verka mindre illa. Köper inte det. I Israel har de alltid hållit minnet levande - tolkar man det som en aggressiv handling säger det mer om ens egen syn på judar. Snarare var kanske så att européernas eget allra mest akuta dåliga samvete hade börjat mildras, och man orkade prata om vad som hände. Jag minns när min egen far, Tobias Berggren, reste till USA och intervjuade Isaac Bashevis Singer, som senare skulle få Nobelpriset i litteratur. Jag var liten då, men minns väl hur farsan inte kunde släppa Förintelsen, särskilt inte att den var så bortglömd. Han skrev senare texten till Requiem: De ur alla minnen fallna som Sven-David Sandström gjorde musiken till. Den handlade om barnen i Auschwitz. Listig och poetisk som farsan var kryddade han texten med könsord. På den tiden fick det kvällspressens löpsedelsmakare att vakna. "Runda ord i radion", stod det. Så mindes man Förintelsen 1982.
Ursäkta kanske det var mer än så. Men nog har minnet blivit starkare med åren. Bra så. Att det finns de som tycker att detta minne idag kapats för att göra reklam för Israel, kan väl bara minnas i alla fall, på villkor som passar dem. Så tar vi den diskussionen en annan dag.
Hoppas och vill tro att den idag större uppmärksamheten kring Förintelsen, motverkar den trots allt idag frodande antisemitismen i världen, kanske särskilt i Östeuropa, men också i länder som Iran, där den blivit en del av regimens politik. Och bland islamister.
Vill avsluta detta något förvirrade inlägg (tycker det är otroligt jobbigt att tänka på Förintelsen - ser ofelbart för min inre syn mina egna barn bortfösta, skjutna, intryckta i gaskammare, smackade i tegelvägg innan de kastas in i brännugn) med denna hoppingivande artikel från Skånskan.
Johan Berggren

Jag minns en folkomröstning…

I förra veckan beslutade regeringen att intäkterna från trängselavgifterna i Stockholm ska gå tillbaka till regionen. Låter bra. Men merparten av pengarna, det handlar om hundratals miljoner kronor, ska gå till bygget av Förbifart Stockholm. Och omkring 300 miljoner ska bekosta förbättringar av E4:an söder och norr om staden. Mer vägar alltså.
Jag minns en folkomröstning, september 2006 i samband med riksdagsvalet, där det stod på valsedeln för ja till trängselskatt: ”Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar.” Det där med kopplingen till kollektivtrafik – som ju är logiskt helt riktigt – tycks tyvärr ha tappats bort. Men så blev det maktskifte också, både i Stockholm och på riksplanet. Kanske förklarar saken?
Annika Hallman

Utan papper utan vård

De som vistas i Sverige i dag utan uppehållstillstånd, och blir allvarligt sjuka, kan inte räkna med att få vård. I alla fall inte om de befinner sig i Blekinge, Dalarna, Jämtland eller i Västmanland. Dessa landsting saknar nämligen helt riktlinjer när det gäller vården av papperslösa. I bland annat Kalmar, Stockholm, Norrbotten och Västerbotten däremot har landstingen valt att ge inte bara akutvård, utan också annan vård, oavsett betalningsförmåga. Så godtycklig är vården för papperslösa i Sverige, visade rapporten Papperslösa och rätten till sjukvård som MR-dagarna presenterade hösten 2010, tål att påminna om också nu.
- Rapporten tydliggjorde hur olika landstingen valt att tolka rådande lagstiftning. Vilka ska hållas ansvariga när människor i Sverige nekas sina mänskliga rättigheter, så som rätten till vård? Är det enbart ett ansvar för staten eller kan man även utkräva ansvar regionalt på landstingsnivå? Det vi ville förmedla var främst att landstingen själva inte hade en enad bild av sina befogenheter i frågan om vård till papperslösa, säger Malin Fryknäs, konsult i mänskliga rättigheter i Göteborg, som skrev rapporten tillsammans med Kerstin Sandberg i höstas.
Problemet är att det finns ett juridiskt vakuum i lagstiftningen när det gäller just papperslösas rätt till vård. 2008 antogs lagen om hälso- och sjukvård för asylsökande i Sverige, men gruppen papperslösa lämnades utanför. De är visserligen garanterade ickesubventionerad akutvård, som det heter, men i praktiken innebär det att de flesta avstår helt från vård eftersom de inte kan betala – eller inte törs söka upp ett sjukhus av rädsla för att personalen kontaktar polisen.
Vilka regler som ska gälla och hur sjukhuspersonal ska bemöta papperslösa är med andra ord högst oklart, och ovärdigt. Enligt konventionen om mänskliga rättigheter ska sjukvård ges till alla som befinner sig i landet. Men så sker inte i dag och det har Sverige fått kritik för, av FN.
I april 2010 gavs Erna Zelmin, generaldirektör för Rättsmedicinalverket, i uppdrag av regeringen att utreda rätten till vård för asylsökande, gömda och papperslösa. Utredningen – tyvärr med det märkliga direktivet att också undersöka att rätten till vård inte leder till konsekvenser för invandringen – ska presenteras i maj 2011. Vi är många som håller tummarna inför den. Rätten till en subventionerad vård ska inte vara beroende av i vilket landsting man vistas i.

Annika Hallman

Wikileaks på plattan

Igår kväll pratade jag, Jesper Huor och Rasmus Fleischer (mest dom) om Wikileaks, internetjournalistik, makten och nätet i Biblioteket Kulturhuset plattan (vid Sergels Torg i Stockholm). Pratade gjorde också många i en kunnig och engagerad publik. (Vi fick bland annat reda på att nätverket "Anonymous" tänker samlas på Gamla Stans t-bana på söndag kl 14 för möte - alla välkomna. Avsikten var som jag förstod att komma överens om hur man bäst 1) Stödjer Wikileaks och liknande 2) Bejakar att Julian Assange kommer till Sverige och tar itu med sina rättsfrågor - men förhindrar att han därefter utlämnas. Härmed vidareförd info!)
Personalen på biblioteket var alla extra Vanheden-snygga i SergelsTorg-rutiga scarves och slipsar (syns tyvärr inte på filmen) Rasmus hade sonen Bo som gullig accessoar. Vi blandade insidefakta om nät-motkulturen med napptappning,
Kul och bra start på Ordfront magasins serie samtal eller seminarier eller vad du vill på denna plats, torsdagkvällar klockan 19. Nästa vecka blir det nog mindre konsensus och lite mer konfrontation: Stina Oscarson, Orionteatern ska debattera kulturpolitik med Mattias Svensson, redaktör på tidskriften Neo.
Igår hade kul nog Mary i publiken med sig kamera och spelade in oss för nätet - ljud och bild är väl inte helt fantastiska, men det går ändå att ta del av samtalet på nätet nu. Måste se till att nån gör det med varje kväll - om inte Mary dyker upp igen förstås. Thanks, Mary!

Planerade samtal, plattanbibblan, alla kl 19-20, torsdagar.
27 januari: "Rör inte min underhållning" Kulturpolitisk debatt (se ovan)
3 februari: "Rör inte min lya" Om Stockholms bostadsläge.
10 februari "Rör inte min bil" Om samhällsplanering, transporter, peak oil och klimat.
26 februari: Rom i Sverige - rom bland romer: två timmar början kl 14.
Johan Berggren

Backa om Fria teatern

Efter 40 års framgångsrik teater i förorten Högdalen, och med en scen i innerstan, står nu Fria teatern inför stora nedskärningar, nedläggning. Beslutet klubbades igenom igår, den 18 januari.
”Vi har höga förväntningar, de är inte nyskapande som vi förväntar oss…”, säger Patrik Liljegren, chef för Stockholms kulturförvaltnings strategiska avdelning, 13 januari i radio P4. vars omdöme ligger till grund för beslutet. Och nu står förvaltning och politiker eniga mot ett relativt enigt kulturliv och besökare, vissa anser till och med att Fria teatern är mer nyskapande nu är för 40 år sedan.
Stadens tjänstemän ska verkställa de politiska intentionerna. Beroende på hur kunniga de förtroendevalda är har tjänstemännen mer eller mindre makt. I bästa fall är deras kunskap stor och klok, i sämsta fall okunnig och maktfullkomlig. Hur det förhåller sig i fallet med Fria teatern är oklart.
Fortfarande finns det möjlighet att ändra beslutet. Gör det Madeleine Sjöstedt! kulturborgarråd (FP) i Stockholm. Ju förr desto bättre och definitivt inte så uppseendeväckande sent som när det gällde tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek.
Stockholm hade i många år hoppande politisk majoritet, som skiftade tämligen kontinuerligt mellan borgerligt och socialdemokratiskt styre.
Nu är det sedan drygt en mandatperiod borgerligt med Madeleine Sjöstedt som sätter dagordningen för Stockholms kulturliv. Hennes kulturpolitiska insatser har kantats av olika fadäser. Många är frågorna som diskuterats och kritiserats; Kulturskolan, kulturbonusar, bibliotek, för att nämna några. Konsekvent och exekutiv är borgarrådet när det gäller idrottsarenor: en ny jättearena är under uppförande.
Ett dyrbart misslyckande blev icke-tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Här drog borgarrådet i nödbromsen, 12 okt 2009, långt efter att det vinnande förslaget presenterats och arkitekten hållit presskonferens. En omfattande kritik från, inte minst arkitekter, hade dock föregått det slutliga haveriet. Men det officiella skälet var pengar, det skulle bli för dyrt. En märkvärdigt sen insikt.
Argumentationen är vacklande; 2008 är beslutsamheten stor när det gäller stadsbiblioteket: ”Stockholm är i stort behov av ett nytt stadsbibliotek. Asplundbiblioteket ska inte förvandlas till en stadsdelsfilial. Idag har stadsbiblioteket ca 3 000 besökare om dagen. Stadens beräkningar visar att det nya biblioteket kommer att få 7 000. En utbyggnad av biblioteket skulle med andra ord mätta väldigt många människors hunger på kunskap. Därför har vi fattat beslutet om att Stockholm behöver ett nytt bibliotek.” (Blogg 30 maj 2008) http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2008/05/30/ett-kraftfullt-forsvar-av-det-nya-stadsbiblioteket/#more-252)I SvD i oktober 2008 betonar hon att ”det viktiga är att stockholmarna får ’ett riktigt, riktigt bra stadsbibliotek’”.
Och på bloggen 17/9 2009 kan man läsa: ”Gunnars Apslunds vackra biblioteksbyggnad är ritad och byggd för att vara ett centralbibliotek. Redan idag är biblioteket överbelastat och när station Odenplan byggs, kommer folktillströmningen att öka kraftigt. Om man vill att det ska fortsätta vara ett huvudbibliotek så behövs en kompletterande byggnad.”
Men i samband med att tillbyggnaden dras tillbaka har borgarrådet vänt på en femöring: ”Vi är mitt i ett sjudande arbete med att modernisera biblioteksstrukturen i Stockholm. Här skapas den moderna tidens biblioteksverksamhet. Till detta kommer det att behövas medel. Att koncentrera stora summor pengar till ett enda bibliotek riskerar att motverka dessa ambitioner
(Blogg 12/10 2009)
Men nu är det 2011 och visionerna är åter stora, denna gång ett nytt operabygge:
”Jag är trött på askesen i kulturens visioner. Vi måste våga närma oss även de storskaliga kulturprojekten, inte med de svulstiga orden utan med realism. Själv har jag varit med om att stoppa ett, det nya stadsbiblioteket, just eftersom riskerna för att det skulle dränera det övriga biblioteksväsendet i Stockholm.” (Blogg 17/1 2011)
Säkert behövs det en ny opera, men skulle inte ett sådant bygge ”dränera” övrig kulturverksamhet? Till exempel Fria teatern i Högdalen. Nej, visst ja, den är ju redan på väg att dräneras, utan operabygge, men med arenabygge.
Marianne Steinsaphir

Martin Luther King Day

Idag är det Martin Luther King-dagen. Låt oss minnas den gode människorättskämpen och pastorn med en av hans mindre hågkomna citat:
"Reconstruction of society itself is the real issue to be faced". (Det verkliga ämnet vi har att ta itu med är ombyggnad av samhället.)
Detta citat är från 1968 då pastor King lanserade "Poor People's Campaign" (Kampanjen för fattiga.) Dr King hade gjort blivit nationell och internationell kändis som folkledare mot segregationen, för svarta amerikaners rättigheter och upprättelse. Men Kings tänkande var radikalt och hans maktanalys djupgående, och han såg att rasismen "bara" var en del av de sociala orättvisor som höll svarta - och vita - fatiiga i förtryck och misär. När han nu öppet gick ut med sin mer radikala agenda, började etablissemanget dra öronen åt sig ordentligt. Det har senare framkommit att FBI sedan många år (1963) spionerade på Dr King och hans medarbetare, och kartlade honom i detalj. Han ansågs vara ett potentielllt - eller fullt ut - hot mot det amerikanska samhället.
Den 4 april sköts Dr King till döds av en krypskytt. En följd av hans frånfälle var att "Poor People's Campaign" tappade kraft. Det är inte svårt att dra paralleller till Gabrielle Gifford, den demokratiska kongressledamoten som sköts ner 8 januari i år i ett politiskt terrorattentat i Arizona - där sex människor dödades och tretton sårades - och som idag svävar mellan liv och död. Eller mordet på Olof Palme, eller Yitzhak Rabin.
Ur dessa fall kan man se att poltiisk terrorism tyvärr visst kan "löna sig". Även om en rörelse är stark och rättfärdig, kan ett spektakulärt mord tappa den på kraft och mod. Visst vore det fint om det inte vore så, men världen är inte nödvändigtvis fin. Dock kallas sällan något av ovan nämnda dåd för "terrorism", det verkar vara något som blir alltmer reserverat för vänsterextremister och islamister. Den terrorism det talas mest om i Sverige just nu, är den islamistiska. Detta efter den klantige bombmannen i Stockholm City strax före jul, som endast tack och lov lyckades spränga sig själv. Ordet terrorist används dock knappt alls om den ambulerande pistolman som terroriserade befolkningen i Malmö i flera år, med större "framgång". I USA höjs högerns debattröster nu mot att "politisera" attentatet mot Gifford. (Hade Sarah Palin skjutits ner av någon som sträcktittat på Michael Moorefilmer hade de nog knappast ivrat samma återhållsamhet.)
Politik och våld är ständiga följeslagare. Hur kombinationen benämns är en kamp som följer i dess spår. Det är "terrorism" när bilbomber detonerar vid vägkanter i Irak, men är det det inte terrorism när oskyldiga peppras ner med kulspruta från en attackhelikopter. Jovisst. Men det kallas något annat.
Yttrandefrihet är ett sätt att separera det olyckliga äktenskapet Våld och Politik: krav på förändring, obekväma åsikter, påtalande av orättvisor, till och med hätska angrepp, kan stanna på det verbala planet. Det är enkelt att se att där yttrandefriheten är sämre, eller ickeexisterande, utövas också politiskt våld mer och värre än där den är bättre och mer fungerande.
Kanske är jag naiv, men Dr Kings ickevåld är vägen som samtidigt är målet. Och en fri och orädd yttrandekultur är en del av denna ickevåldstaktik. Tyvärr är Kings ord från mitt födelseår, 1968, sanna också idag: Det verkliga ämnet vi har att ta itu med är ombyggnad av samhället. Det bör ske med ickevåld, fritt yttrande, motstånd genom ord.


Johan Berggren

Parklek för alla

Vardag eftermiddag, någon av mellandagarna. Barnen behöver komma ut, men det har börjat skymma. Det får bli parken. Där har någon grävt grottgångar i snöbergen som uppstått bredvid isbanan. Lagom utflykt. Men vi blir kvar länge. Det visar sig att parkleken är öppen, personal på plats, isbanan spolad och skridskor och hjälmar finns att låna, gratis. Fullt av barn och vuxna överallt, trots mörkret. Snart vinglar vi alla på isen.
- Man får passa på så länge det här finns kvar, hojtar en mamma som har åkt skridskor med sin son i flera timmar.
Parkleken i den här Stockholmsförorten har varit nedläggningshotad titt som tätt de senaste åren: det har talats om att dra in på bemanningen och bygga bostäder eller garage på platsen. Men än finns den kvar, med hjälp av otaliga protestlistor, skriverier i lokaltidningen och Peter som har jobbat i parken i över 30 år.
Parkleken är en av 51 i Stockholmsområdet, om jag räknar rätt på Stockholms stads hemsida. På 1980-talet fanns som mest 200 bemannade parklekar här. De första, i Observatorielunden och Björns trädgård, etablerades redan 1936. Men den stora utbyggnaden ägde rum från 1950-talet och framåt. En av anledningarna var den växande biltrafiken i städerna som gjorde det farligt för barn att leka på gator och torg. Bilismen ökade med 300 procent under 1950-talet och trafikolyckorna i städerna blev ett växande problem, skriver Per-Ola Åström i skriften Parklek – Ingen barnlek (Värmlands Museum, 2006) som är en undersökning av barnens plats i staden.
Bilen trängde helt enkelt bort barnen från sina lekutrymmen, skriver också Fredrik Nell på Stockholms stads hemsida i en text om parklekens historia. Och gör det förstås också i dag. Ännu ett skäl att bevara denna fina rest av det svenska folkhemmet – ett offentligt uterum för alla, där barn i olika åldrar kan mötas, över klassgränserna.
Annika Hallman

Ta av stöveln, Ungern!

Ungern är nu ordförandeland i EU, och en av frågorna som man kommer att ta itu med är hur den romska befolkningens situation ska förbättras. Det är som att sätta bocken till trädgårdsmästare, för Ungern är utan tvekan ett av de länder i Europa som har mest fientlig inställning till dom cirka sju procent av befolkningen som är romer. Med det högerextrema partiet Jobbik marscherar landet fram i en riktigt brunsvart röra där mord och vräkningar av romer kontinuerligt sker. Den fascistiska milisen Magyar Garda är öppet antizigansk, antisemitisk och öppet diskriminerande mot homosexuella.
Det är något utomordentligt vidrigt med hur romer behandlas i Europa och Ungern. Och egendomligt nog händer det liksom aldrig något, det är en fråga som inte tycks nå längre än beslutfattarnas skrivbordshöjd. I Sverige kom i höstas betänkandet Romers rätt, men det var ett framtidsperspektiv på 20 år.
Av och till dyker ”frågan” upp, ofta i samband med extraordinära händelser, som när Frankrike i höstas deporterade romer, rev deras enkla bostäder och skickade i väg dom. Här spelade det ingen roll att de var EU-medborgare. Kalla vindar från 1930-talet kylde av Europa. Reaktionerna lät inte vänta på sig, EUs justitiekommissionär Viviane Reading blev upprörd och sa att ” EU inte har något annat val än att vidta rättsliga åtgärder mot Frankrike.”
Trots att franska ministrar hävdat att romerna inte var en särskild utpekad grupp, när illegala läger skulle rivas, visade ett skriftligt dokument på motsatsen.
Men detta är inte någon isolerad, eller ny företeelse när det gäller östeuropeiska romer, vare sig i Frankrike eller på andra håll i Europa, inklusive Danmark och Sverige.
Ordförandelandet Ungern har nu alla möjligheter att visa världen och Europa att EUs lagar gäller alla EU-medborgare.
Sätt ner foten, Ungern! Men ta av stöveln först.
Marianne Steinsaphir