Förintelsens minnesdag

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz, de tyska nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Senare valdes detta datum till särskild hågkomstdag för alla de miljoner som mördades i alla läger: judar, romer, homosexuella mördades för sin blotta existens skull, meningsmotståndare som socialister och kommunister för sina åsikters.
Idag är Förintelsen ordentligt uppmärksammad och med emfas ihågkommen. Så var det länge inte. Direkt efter kriget pratades det inte särskilt mycket om Förintelsen. Den italienske och judiske kemisten och författaren Primo Levis vittnesbok "Är detta en människa" sålde när den gavs ut 1947 runt 1500 exemplar. De som dött i lägren kunde inte tala, och de som överlevt dem ville ofta inte prata om det de varit med om. Många stod inte ut med minnena och tog sina liv. Trots det fanns det förstås tio- kanske hundratusentals överlevande och andra vittnen. Dessutom en omfattande dokumentation om hanteringen - trots nazisternas ivriga brännande av dokument i krigets slutskede. (De trodde nog att utrensningarna av nazister skulle bli grundligare efter kriget än de blev.) Så allt förnekande av eller s k skepsis mot Förintelsen torde tolkas som vad det egentligen är: ett hyllande av den, och en önskan att den skulle varit mer omfattande.
Med åren växte dock minnet. Det finns de säger att det var för att Israel då behövde något att visa upp så deras egna förbrytelser mot palestinierna skulle verka mindre illa. Köper inte det. I Israel har de alltid hållit minnet levande - tolkar man det som en aggressiv handling säger det mer om ens egen syn på judar. Snarare var kanske så att européernas eget allra mest akuta dåliga samvete hade börjat mildras, och man orkade prata om vad som hände. Jag minns när min egen far, Tobias Berggren, reste till USA och intervjuade Isaac Bashevis Singer, som senare skulle få Nobelpriset i litteratur. Jag var liten då, men minns väl hur farsan inte kunde släppa Förintelsen, särskilt inte att den var så bortglömd. Han skrev senare texten till Requiem: De ur alla minnen fallna som Sven-David Sandström gjorde musiken till. Den handlade om barnen i Auschwitz. Listig och poetisk som farsan var kryddade han texten med könsord. På den tiden fick det kvällspressens löpsedelsmakare att vakna. "Runda ord i radion", stod det. Så mindes man Förintelsen 1982.
Ursäkta kanske det var mer än så. Men nog har minnet blivit starkare med åren. Bra så. Att det finns de som tycker att detta minne idag kapats för att göra reklam för Israel, kan väl bara minnas i alla fall, på villkor som passar dem. Så tar vi den diskussionen en annan dag.
Hoppas och vill tro att den idag större uppmärksamheten kring Förintelsen, motverkar den trots allt idag frodande antisemitismen i världen, kanske särskilt i Östeuropa, men också i länder som Iran, där den blivit en del av regimens politik. Och bland islamister.
Vill avsluta detta något förvirrade inlägg (tycker det är otroligt jobbigt att tänka på Förintelsen - ser ofelbart för min inre syn mina egna barn bortfösta, skjutna, intryckta i gaskammare, smackade i tegelvägg innan de kastas in i brännugn) med denna hoppingivande artikel från Skånskan.
Johan Berggren

Jag minns en folkomröstning…

I förra veckan beslutade regeringen att intäkterna från trängselavgifterna i Stockholm ska gå tillbaka till regionen. Låter bra. Men merparten av pengarna, det handlar om hundratals miljoner kronor, ska gå till bygget av Förbifart Stockholm. Och omkring 300 miljoner ska bekosta förbättringar av E4:an söder och norr om staden. Mer vägar alltså.
Jag minns en folkomröstning, september 2006 i samband med riksdagsvalet, där det stod på valsedeln för ja till trängselskatt: ”Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar.” Det där med kopplingen till kollektivtrafik – som ju är logiskt helt riktigt – tycks tyvärr ha tappats bort. Men så blev det maktskifte också, både i Stockholm och på riksplanet. Kanske förklarar saken?
Annika Hallman

Utan papper utan vård

De som vistas i Sverige i dag utan uppehållstillstånd, och blir allvarligt sjuka, kan inte räkna med att få vård. I alla fall inte om de befinner sig i Blekinge, Dalarna, Jämtland eller i Västmanland. Dessa landsting saknar nämligen helt riktlinjer när det gäller vården av papperslösa. I bland annat Kalmar, Stockholm, Norrbotten och Västerbotten däremot har landstingen valt att ge inte bara akutvård, utan också annan vård, oavsett betalningsförmåga. Så godtycklig är vården för papperslösa i Sverige, visade rapporten Papperslösa och rätten till sjukvård som MR-dagarna presenterade hösten 2010, tål att påminna om också nu.
- Rapporten tydliggjorde hur olika landstingen valt att tolka rådande lagstiftning. Vilka ska hållas ansvariga när människor i Sverige nekas sina mänskliga rättigheter, så som rätten till vård? Är det enbart ett ansvar för staten eller kan man även utkräva ansvar regionalt på landstingsnivå? Det vi ville förmedla var främst att landstingen själva inte hade en enad bild av sina befogenheter i frågan om vård till papperslösa, säger Malin Fryknäs, konsult i mänskliga rättigheter i Göteborg, som skrev rapporten tillsammans med Kerstin Sandberg i höstas.
Problemet är att det finns ett juridiskt vakuum i lagstiftningen när det gäller just papperslösas rätt till vård. 2008 antogs lagen om hälso- och sjukvård för asylsökande i Sverige, men gruppen papperslösa lämnades utanför. De är visserligen garanterade ickesubventionerad akutvård, som det heter, men i praktiken innebär det att de flesta avstår helt från vård eftersom de inte kan betala – eller inte törs söka upp ett sjukhus av rädsla för att personalen kontaktar polisen.
Vilka regler som ska gälla och hur sjukhuspersonal ska bemöta papperslösa är med andra ord högst oklart, och ovärdigt. Enligt konventionen om mänskliga rättigheter ska sjukvård ges till alla som befinner sig i landet. Men så sker inte i dag och det har Sverige fått kritik för, av FN.
I april 2010 gavs Erna Zelmin, generaldirektör för Rättsmedicinalverket, i uppdrag av regeringen att utreda rätten till vård för asylsökande, gömda och papperslösa. Utredningen – tyvärr med det märkliga direktivet att också undersöka att rätten till vård inte leder till konsekvenser för invandringen – ska presenteras i maj 2011. Vi är många som håller tummarna inför den. Rätten till en subventionerad vård ska inte vara beroende av i vilket landsting man vistas i.

Annika Hallman

Wikileaks på plattan

Igår kväll pratade jag, Jesper Huor och Rasmus Fleischer (mest dom) om Wikileaks, internetjournalistik, makten och nätet i Biblioteket Kulturhuset plattan (vid Sergels Torg i Stockholm). Pratade gjorde också många i en kunnig och engagerad publik. (Vi fick bland annat reda på att nätverket "Anonymous" tänker samlas på Gamla Stans t-bana på söndag kl 14 för möte - alla välkomna. Avsikten var som jag förstod att komma överens om hur man bäst 1) Stödjer Wikileaks och liknande 2) Bejakar att Julian Assange kommer till Sverige och tar itu med sina rättsfrågor - men förhindrar att han därefter utlämnas. Härmed vidareförd info!)
Personalen på biblioteket var alla extra Vanheden-snygga i SergelsTorg-rutiga scarves och slipsar (syns tyvärr inte på filmen) Rasmus hade sonen Bo som gullig accessoar. Vi blandade insidefakta om nät-motkulturen med napptappning,
Kul och bra start på Ordfront magasins serie samtal eller seminarier eller vad du vill på denna plats, torsdagkvällar klockan 19. Nästa vecka blir det nog mindre konsensus och lite mer konfrontation: Stina Oscarson, Orionteatern ska debattera kulturpolitik med Mattias Svensson, redaktör på tidskriften Neo.
Igår hade kul nog Mary i publiken med sig kamera och spelade in oss för nätet - ljud och bild är väl inte helt fantastiska, men det går ändå att ta del av samtalet på nätet nu. Måste se till att nån gör det med varje kväll - om inte Mary dyker upp igen förstås. Thanks, Mary!

Planerade samtal, plattanbibblan, alla kl 19-20, torsdagar.
27 januari: "Rör inte min underhållning" Kulturpolitisk debatt (se ovan)
3 februari: "Rör inte min lya" Om Stockholms bostadsläge.
10 februari "Rör inte min bil" Om samhällsplanering, transporter, peak oil och klimat.
26 februari: Rom i Sverige - rom bland romer: två timmar början kl 14.
Johan Berggren

Backa om Fria teatern

Efter 40 års framgångsrik teater i förorten Högdalen, och med en scen i innerstan, står nu Fria teatern inför stora nedskärningar, nedläggning. Beslutet klubbades igenom igår, den 18 januari.
”Vi har höga förväntningar, de är inte nyskapande som vi förväntar oss…”, säger Patrik Liljegren, chef för Stockholms kulturförvaltnings strategiska avdelning, 13 januari i radio P4. vars omdöme ligger till grund för beslutet. Och nu står förvaltning och politiker eniga mot ett relativt enigt kulturliv och besökare, vissa anser till och med att Fria teatern är mer nyskapande nu är för 40 år sedan.
Stadens tjänstemän ska verkställa de politiska intentionerna. Beroende på hur kunniga de förtroendevalda är har tjänstemännen mer eller mindre makt. I bästa fall är deras kunskap stor och klok, i sämsta fall okunnig och maktfullkomlig. Hur det förhåller sig i fallet med Fria teatern är oklart.
Fortfarande finns det möjlighet att ändra beslutet. Gör det Madeleine Sjöstedt! kulturborgarråd (FP) i Stockholm. Ju förr desto bättre och definitivt inte så uppseendeväckande sent som när det gällde tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek.
Stockholm hade i många år hoppande politisk majoritet, som skiftade tämligen kontinuerligt mellan borgerligt och socialdemokratiskt styre.
Nu är det sedan drygt en mandatperiod borgerligt med Madeleine Sjöstedt som sätter dagordningen för Stockholms kulturliv. Hennes kulturpolitiska insatser har kantats av olika fadäser. Många är frågorna som diskuterats och kritiserats; Kulturskolan, kulturbonusar, bibliotek, för att nämna några. Konsekvent och exekutiv är borgarrådet när det gäller idrottsarenor: en ny jättearena är under uppförande.
Ett dyrbart misslyckande blev icke-tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Här drog borgarrådet i nödbromsen, 12 okt 2009, långt efter att det vinnande förslaget presenterats och arkitekten hållit presskonferens. En omfattande kritik från, inte minst arkitekter, hade dock föregått det slutliga haveriet. Men det officiella skälet var pengar, det skulle bli för dyrt. En märkvärdigt sen insikt.
Argumentationen är vacklande; 2008 är beslutsamheten stor när det gäller stadsbiblioteket: ”Stockholm är i stort behov av ett nytt stadsbibliotek. Asplundbiblioteket ska inte förvandlas till en stadsdelsfilial. Idag har stadsbiblioteket ca 3 000 besökare om dagen. Stadens beräkningar visar att det nya biblioteket kommer att få 7 000. En utbyggnad av biblioteket skulle med andra ord mätta väldigt många människors hunger på kunskap. Därför har vi fattat beslutet om att Stockholm behöver ett nytt bibliotek.” (Blogg 30 maj 2008) http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2008/05/30/ett-kraftfullt-forsvar-av-det-nya-stadsbiblioteket/#more-252)I SvD i oktober 2008 betonar hon att ”det viktiga är att stockholmarna får ’ett riktigt, riktigt bra stadsbibliotek’”.
Och på bloggen 17/9 2009 kan man läsa: ”Gunnars Apslunds vackra biblioteksbyggnad är ritad och byggd för att vara ett centralbibliotek. Redan idag är biblioteket överbelastat och när station Odenplan byggs, kommer folktillströmningen att öka kraftigt. Om man vill att det ska fortsätta vara ett huvudbibliotek så behövs en kompletterande byggnad.”
Men i samband med att tillbyggnaden dras tillbaka har borgarrådet vänt på en femöring: ”Vi är mitt i ett sjudande arbete med att modernisera biblioteksstrukturen i Stockholm. Här skapas den moderna tidens biblioteksverksamhet. Till detta kommer det att behövas medel. Att koncentrera stora summor pengar till ett enda bibliotek riskerar att motverka dessa ambitioner
(Blogg 12/10 2009)
Men nu är det 2011 och visionerna är åter stora, denna gång ett nytt operabygge:
”Jag är trött på askesen i kulturens visioner. Vi måste våga närma oss även de storskaliga kulturprojekten, inte med de svulstiga orden utan med realism. Själv har jag varit med om att stoppa ett, det nya stadsbiblioteket, just eftersom riskerna för att det skulle dränera det övriga biblioteksväsendet i Stockholm.” (Blogg 17/1 2011)
Säkert behövs det en ny opera, men skulle inte ett sådant bygge ”dränera” övrig kulturverksamhet? Till exempel Fria teatern i Högdalen. Nej, visst ja, den är ju redan på väg att dräneras, utan operabygge, men med arenabygge.
Marianne Steinsaphir

Martin Luther King Day

Idag är det Martin Luther King-dagen. Låt oss minnas den gode människorättskämpen och pastorn med en av hans mindre hågkomna citat:
"Reconstruction of society itself is the real issue to be faced". (Det verkliga ämnet vi har att ta itu med är ombyggnad av samhället.)
Detta citat är från 1968 då pastor King lanserade "Poor People's Campaign" (Kampanjen för fattiga.) Dr King hade gjort blivit nationell och internationell kändis som folkledare mot segregationen, för svarta amerikaners rättigheter och upprättelse. Men Kings tänkande var radikalt och hans maktanalys djupgående, och han såg att rasismen "bara" var en del av de sociala orättvisor som höll svarta - och vita - fatiiga i förtryck och misär. När han nu öppet gick ut med sin mer radikala agenda, började etablissemanget dra öronen åt sig ordentligt. Det har senare framkommit att FBI sedan många år (1963) spionerade på Dr King och hans medarbetare, och kartlade honom i detalj. Han ansågs vara ett potentielllt - eller fullt ut - hot mot det amerikanska samhället.
Den 4 april sköts Dr King till döds av en krypskytt. En följd av hans frånfälle var att "Poor People's Campaign" tappade kraft. Det är inte svårt att dra paralleller till Gabrielle Gifford, den demokratiska kongressledamoten som sköts ner 8 januari i år i ett politiskt terrorattentat i Arizona - där sex människor dödades och tretton sårades - och som idag svävar mellan liv och död. Eller mordet på Olof Palme, eller Yitzhak Rabin.
Ur dessa fall kan man se att poltiisk terrorism tyvärr visst kan "löna sig". Även om en rörelse är stark och rättfärdig, kan ett spektakulärt mord tappa den på kraft och mod. Visst vore det fint om det inte vore så, men världen är inte nödvändigtvis fin. Dock kallas sällan något av ovan nämnda dåd för "terrorism", det verkar vara något som blir alltmer reserverat för vänsterextremister och islamister. Den terrorism det talas mest om i Sverige just nu, är den islamistiska. Detta efter den klantige bombmannen i Stockholm City strax före jul, som endast tack och lov lyckades spränga sig själv. Ordet terrorist används dock knappt alls om den ambulerande pistolman som terroriserade befolkningen i Malmö i flera år, med större "framgång". I USA höjs högerns debattröster nu mot att "politisera" attentatet mot Gifford. (Hade Sarah Palin skjutits ner av någon som sträcktittat på Michael Moorefilmer hade de nog knappast ivrat samma återhållsamhet.)
Politik och våld är ständiga följeslagare. Hur kombinationen benämns är en kamp som följer i dess spår. Det är "terrorism" när bilbomber detonerar vid vägkanter i Irak, men är det det inte terrorism när oskyldiga peppras ner med kulspruta från en attackhelikopter. Jovisst. Men det kallas något annat.
Yttrandefrihet är ett sätt att separera det olyckliga äktenskapet Våld och Politik: krav på förändring, obekväma åsikter, påtalande av orättvisor, till och med hätska angrepp, kan stanna på det verbala planet. Det är enkelt att se att där yttrandefriheten är sämre, eller ickeexisterande, utövas också politiskt våld mer och värre än där den är bättre och mer fungerande.
Kanske är jag naiv, men Dr Kings ickevåld är vägen som samtidigt är målet. Och en fri och orädd yttrandekultur är en del av denna ickevåldstaktik. Tyvärr är Kings ord från mitt födelseår, 1968, sanna också idag: Det verkliga ämnet vi har att ta itu med är ombyggnad av samhället. Det bör ske med ickevåld, fritt yttrande, motstånd genom ord.


Johan Berggren

Parklek för alla

Vardag eftermiddag, någon av mellandagarna. Barnen behöver komma ut, men det har börjat skymma. Det får bli parken. Där har någon grävt grottgångar i snöbergen som uppstått bredvid isbanan. Lagom utflykt. Men vi blir kvar länge. Det visar sig att parkleken är öppen, personal på plats, isbanan spolad och skridskor och hjälmar finns att låna, gratis. Fullt av barn och vuxna överallt, trots mörkret. Snart vinglar vi alla på isen.
- Man får passa på så länge det här finns kvar, hojtar en mamma som har åkt skridskor med sin son i flera timmar.
Parkleken i den här Stockholmsförorten har varit nedläggningshotad titt som tätt de senaste åren: det har talats om att dra in på bemanningen och bygga bostäder eller garage på platsen. Men än finns den kvar, med hjälp av otaliga protestlistor, skriverier i lokaltidningen och Peter som har jobbat i parken i över 30 år.
Parkleken är en av 51 i Stockholmsområdet, om jag räknar rätt på Stockholms stads hemsida. På 1980-talet fanns som mest 200 bemannade parklekar här. De första, i Observatorielunden och Björns trädgård, etablerades redan 1936. Men den stora utbyggnaden ägde rum från 1950-talet och framåt. En av anledningarna var den växande biltrafiken i städerna som gjorde det farligt för barn att leka på gator och torg. Bilismen ökade med 300 procent under 1950-talet och trafikolyckorna i städerna blev ett växande problem, skriver Per-Ola Åström i skriften Parklek – Ingen barnlek (Värmlands Museum, 2006) som är en undersökning av barnens plats i staden.
Bilen trängde helt enkelt bort barnen från sina lekutrymmen, skriver också Fredrik Nell på Stockholms stads hemsida i en text om parklekens historia. Och gör det förstås också i dag. Ännu ett skäl att bevara denna fina rest av det svenska folkhemmet – ett offentligt uterum för alla, där barn i olika åldrar kan mötas, över klassgränserna.
Annika Hallman

Ta av stöveln, Ungern!

Ungern är nu ordförandeland i EU, och en av frågorna som man kommer att ta itu med är hur den romska befolkningens situation ska förbättras. Det är som att sätta bocken till trädgårdsmästare, för Ungern är utan tvekan ett av de länder i Europa som har mest fientlig inställning till dom cirka sju procent av befolkningen som är romer. Med det högerextrema partiet Jobbik marscherar landet fram i en riktigt brunsvart röra där mord och vräkningar av romer kontinuerligt sker. Den fascistiska milisen Magyar Garda är öppet antizigansk, antisemitisk och öppet diskriminerande mot homosexuella.
Det är något utomordentligt vidrigt med hur romer behandlas i Europa och Ungern. Och egendomligt nog händer det liksom aldrig något, det är en fråga som inte tycks nå längre än beslutfattarnas skrivbordshöjd. I Sverige kom i höstas betänkandet Romers rätt, men det var ett framtidsperspektiv på 20 år.
Av och till dyker ”frågan” upp, ofta i samband med extraordinära händelser, som när Frankrike i höstas deporterade romer, rev deras enkla bostäder och skickade i väg dom. Här spelade det ingen roll att de var EU-medborgare. Kalla vindar från 1930-talet kylde av Europa. Reaktionerna lät inte vänta på sig, EUs justitiekommissionär Viviane Reading blev upprörd och sa att ” EU inte har något annat val än att vidta rättsliga åtgärder mot Frankrike.”
Trots att franska ministrar hävdat att romerna inte var en särskild utpekad grupp, när illegala läger skulle rivas, visade ett skriftligt dokument på motsatsen.
Men detta är inte någon isolerad, eller ny företeelse när det gäller östeuropeiska romer, vare sig i Frankrike eller på andra håll i Europa, inklusive Danmark och Sverige.
Ordförandelandet Ungern har nu alla möjligheter att visa världen och Europa att EUs lagar gäller alla EU-medborgare.
Sätt ner foten, Ungern! Men ta av stöveln först.
Marianne Steinsaphir