Förintelsens minnesdag

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz, de tyska nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Senare valdes detta datum till särskild hågkomstdag för alla de miljoner som mördades i alla läger: judar, romer, homosexuella mördades för sin blotta existens skull, meningsmotståndare som socialister och kommunister för sina åsikters.
Idag är Förintelsen ordentligt uppmärksammad och med emfas ihågkommen. Så var det länge inte. Direkt efter kriget pratades det inte särskilt mycket om Förintelsen. Den italienske och judiske kemisten och författaren Primo Levis vittnesbok "Är detta en människa" sålde när den gavs ut 1947 runt 1500 exemplar. De som dött i lägren kunde inte tala, och de som överlevt dem ville ofta inte prata om det de varit med om. Många stod inte ut med minnena och tog sina liv. Trots det fanns det förstås tio- kanske hundratusentals överlevande och andra vittnen. Dessutom en omfattande dokumentation om hanteringen - trots nazisternas ivriga brännande av dokument i krigets slutskede. (De trodde nog att utrensningarna av nazister skulle bli grundligare efter kriget än de blev.) Så allt förnekande av eller s k skepsis mot Förintelsen torde tolkas som vad det egentligen är: ett hyllande av den, och en önskan att den skulle varit mer omfattande.
Med åren växte dock minnet. Det finns de säger att det var för att Israel då behövde något att visa upp så deras egna förbrytelser mot palestinierna skulle verka mindre illa. Köper inte det. I Israel har de alltid hållit minnet levande - tolkar man det som en aggressiv handling säger det mer om ens egen syn på judar. Snarare var kanske så att européernas eget allra mest akuta dåliga samvete hade börjat mildras, och man orkade prata om vad som hände. Jag minns när min egen far, Tobias Berggren, reste till USA och intervjuade Isaac Bashevis Singer, som senare skulle få Nobelpriset i litteratur. Jag var liten då, men minns väl hur farsan inte kunde släppa Förintelsen, särskilt inte att den var så bortglömd. Han skrev senare texten till Requiem: De ur alla minnen fallna som Sven-David Sandström gjorde musiken till. Den handlade om barnen i Auschwitz. Listig och poetisk som farsan var kryddade han texten med könsord. På den tiden fick det kvällspressens löpsedelsmakare att vakna. "Runda ord i radion", stod det. Så mindes man Förintelsen 1982.
Ursäkta kanske det var mer än så. Men nog har minnet blivit starkare med åren. Bra så. Att det finns de som tycker att detta minne idag kapats för att göra reklam för Israel, kan väl bara minnas i alla fall, på villkor som passar dem. Så tar vi den diskussionen en annan dag.
Hoppas och vill tro att den idag större uppmärksamheten kring Förintelsen, motverkar den trots allt idag frodande antisemitismen i världen, kanske särskilt i Östeuropa, men också i länder som Iran, där den blivit en del av regimens politik. Och bland islamister.
Vill avsluta detta något förvirrade inlägg (tycker det är otroligt jobbigt att tänka på Förintelsen - ser ofelbart för min inre syn mina egna barn bortfösta, skjutna, intryckta i gaskammare, smackade i tegelvägg innan de kastas in i brännugn) med denna hoppingivande artikel från Skånskan.
Johan Berggren