Nya OLM

fredag 26 februari 2010

Litteraturpolitik för framtiden

Inhyst bland portfölj- och koffertmodeller, i ett kulturutredande som aldrig tycks ta slut, men på ett märkligt sätt ändå tycks sakna konkret vilja känns det rätt härligt att ta del av Författarförbundets Litteraturpolitiska plattform. Retorik är ersatt av konkret vilja. Här vill man bland mycket annat satsa på bibliotek i alla former, nå ut. Om det sen ska förpackas i koffertar, portföljer, necessärer, eller rent av i tygkassar går det nog att komma överens om. Men först måste man vilja något - och det vill Författarförbundet.
Marianne Steinsaphir

torsdag 25 februari 2010

Bibliotekarierna ska bokprata

Stockholms stadsbibliotek går från klarhet till klarhet. Nyligen meddelades i SVT:s regionala nyheter att bibliotekarierna slutar med bokprat i skolklasser. I stället ska lärarna få bokprat. Att som bibliotekarie avhända sig den direkta kontakten med barn och unga verkar, med förlov sagt, korttänkt; Ett skäl är naturligtvis att bibliotekarier förhoppningsvis har "bokpratskunskap", vilket borgar för kvalitet, som de borde direktförmedla och vidareutveckla; att skolklasser inte bara är bokpratslyssnare i dag utan också morgondagens läsare, biblioteksanvändare och lånare. Ytterligare ett viktigt skäl är att bibliotek, inklusive personal, är en positiv "frizon". Detta är omvittnat många gånger i olika undersökningar som en viktig del för trovärdigheten, och barn är inga undantag.
Att döma av rätt många undersökningar och artiklar verkar dessutom inte lärarna stå utan arbetsuppgifter, att de nu ska få ännu fler av en yrkeskår som rimligen borde se just bokprat som en av kärnverksamheterna, är beklagligt och obegripligt.
Marianne Steinsaphir

onsdag 24 februari 2010

Afrika och Kina, nykolonialism eller framtidsinvesteringar?

Till och med när spralliga nyliberaler drar sitt mantra "allt blir bättre och bättre hela tiden" brukar det komma ett snabbt "host ... förutom i Afrika då hm ja."

Men problemkontinenten kan mycket väl också vara framtidens vinnare, fick jag lära mig när jag i torsdags deltog i ett seminarium på ABF med rubriken "Kolonialismens nya ansikte och BRIC-länderna i Afrika". Det arrangerades av Solico, och jag och Daniel Berg var inbjudna tack vare vår artikel "Kolonialismens nya ansikte" i OM 6.09. Jag fick dessutom den något jobbiga - hann inte förbereda mig i mer än fem minuter - äran att vara moderator. Övriga inbjudna var André Hombessa, ambassadör för republiken Kongo, och Joe Frans, f.d. riksdagsledamot, ordförande i Forum Syd.

Det var fullt, kanske 60 personer i publiken, extra roligt för seminariet blev mycket bra. Daniel B och i viss mån jag pratade först, och då mest om Kina och arabstaternas så kallade land grabbing, det vill säga de uppköp av kolossala landområden för jordbruk som dessa nationer gör i Afrika. Ett förfarande som förstås också västbaserade storföretag sysslar med, och som har ökat enormt de senaste åren. Detta på grund av att Kina och länder som Saudiarabien har enorma reserver med USA-dollar - Kina för att de köper upp dollar för att hålla upp växelkursen för att hålla sina egna industrivaror billiga och därmed produktionen igång, arabländerna för att de sålt och säljer sin olja i dollar. När USA:s och världens finanser nu svajar, vill man gärna omsätta sina skakiga dollar i mer varaktiga värden, såsom jordbruksland. Detta är också något som arabländerna har mycket ont om, och Kina får allt mindre av, i takt som behovet ökar - storstäderna växer och sväljer odlingsarealer, samtidigt som dess invånare efterfrågar allt mer raffinerade matvaror - kött och mjölk istället för spannmål.

De stora landuppköpen i Afirka kan också ses som ett vikande förtroende för "globaliseringen" i marknadsliberal mening, framhöll Daniel Berg - som blivit mycket bra föreläsare sen han började på ekonomhistoriska institutionen i Stockholm - eftersom det betyder att staterna inte litar på den globala fria marknaden att förse dem med de matvaror de behöver. Istället säkrar man tillgången bilateralt.

Daniel liknade utvecklingen vid den senaste globaliserade perioden i historien 1870 cirka - 1914, och hur den havererade i resursgrabbande och sedan första världskriget.

Ambassadör Hombassa föreläste via en skicklig tolk, hans beläsenhet och pedagogiska anslag gick inte nämvärt förlorade. Han berättade om Kinas unika förhållande till Afrika: sedan 50-talets avkolonisering har Kina varit närvarande, med utsträckt hand. Redan i konferensen i Bandung 1955 grundlades kontakterna mellan det postkoloniala Afrika och Kina. Då handlade det om att Kina ville ha politiska vänner, för bland annat positionering gentemot Taiwan i FN.

Han påminde också att Europas roll som dominerande världsmakt är en parantes i den stora historien - det är Kina som är detta i normala fall - och på god väg att återställa detta tillstånd. Han drog upp linjerna för Kinas stora och konsekventa och långsiktiga engagemang i Afrika. Man köper inte bara upp land och råvarutillgång, man bygger infrastruktur också, vägar och järnvägar - som verkligen behövs. En av anledningarna till svält är att man inte kan flytta och förvara jordbruksprodukter på ett effektivt och adekvat vis.

Kina förser också afrikanerna med produkter, mycket billigare än de europeiska. Men, varnade han, afrikanerna är varse att Kinas generositet har en tendens att liksom återvänder till Kina, man är väl medvetena om att kinesernas investeringar görs för Kinas skull för ögonen. Att de använder nästan bara kineser till sina byggen är också ett stort problem - afrikaner behöver arbetstillfällen. Nu exporterar kineserna till och med straffångar att arbeta på sina afrikanska egendomar.

Något annat som kan vara ett problem, framhöll ambassadören, beroende på hur man ser det, är att kineserna inte lägger sig i politiken. De gör affärer med den som har makten, diktator eller demokratiskt vald ledare, ställer inga villkor på mänskliga rättigheter eller dylikt. De är i Afrika för att göra affärer - frågan är om afrikanska folken klarar att dra nytta av detta, potentialen finns onekligen, eller om man blir utnyttjad.

Framtiden är oviss - men man ska komma ihåg att Afrika är den yngsta kontinenten: hälften av invånarna är under 25 år. Det betyder att de har framtiden för sig: det demografiska åldrande problem som idag Väst och Japan brottas med, kommer Kina få på halsen runt 2030: då kan Afrika vara i sin demografiska blomma - om vi under detta årtionde kan få bukt med familjepolitiken.

Joe Frans fyllde på med djupa kunskaper och personliga erfarenheter av affärs- och medborgarliv i Afrika. Han framhöll det filosofisk-etiska problemet med att vara allmänt emot kineser som flyttar till Afrika - om man samtidigt tycker att afrikaner ska få kunna flytta till Europa. Han berättade också om varför kineserna är så framgångsrika och lockande för afrikanerna: en viktig faktor är att man vet vad man får. När EU föreslår en affär, kommer en delegation med 30 advokater och ett kontrakt på 100 sidor. Många gånger blir förhandlingssvaga afrikanska nationer överkörda och helt enkelt lurade. Kineserna kommer med en advokat och ett kontrakt på 2 sidor. Kineserna är raka, och dessutom extremt långsiktiga. I jämförelse med andra lånegivare, som exempelvis Världsbanken, är de mycket långfristiga, avbetalningarna är på 30 år istället för 5-7. Detta lockar naturligtvis makthavare.

På medborgarnivå är de billiga kinesiska varorna - som motorer och dylikt - ofta de enda vanliga afrikaner har råd med. Arbetstillfällen skapas - även om på sina håll lokala entreprenörer, som byggherrar i Namibia, är mycket upprörda över att bli utkonkurrerade av kinesiska företag.

Frans tillade att på storpoiitisk nivå har Kina lyckats med något som Afrikanska Unionen inte lyckats med på 40 år - samla alla de afrikanska statscheferna på en enda konferens - för 3 år sedan i Peking. För att göra den nya vågen av investeringar/uppköp i Afrika till något positivt för de vanliga afrikanerna efterlyste Frans framförallt ledarskap från afrikanskt håll: med svag ledning och lättkorrumperade administrationer får de afrikanska folken sällan fördel av de avtal som sluts.

Efter en timmes föredragande blev det kunniga publikinlägg, frågor och livlig diskussion.

Bland mycket som sades några saker som stannat i mitt huvud: Afrika är förstås perfekt för investeringar i solenergi, men europeer är mycket avvaktande om inte direkt avvisande till sådana projekt. En annan: i vissa fall kunde nog ett otroligt kostnadseffektivt bistånd till ett afrikanskt land vara en förhandlingsdelegation: 20 erfarna internationella affärsjurister som hjälpte till när Kina, Sydkorea, Saudiarabien - eller varför inte Lundin Oil eller Monsanto - kom med sina propåer om uppköp.


/Johan Berggren



tisdag 23 februari 2010

Slumpmässig kultur

Om man ser till mängden kulturutredningar så toppar denna regering. Välvilligt tolkas det givetvis som riktigt stort kulturintresse. En mera njugg tolkning är att man nu sätter ner foten och avskaffar målet att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, en gång för alla. Utredaren Chris Heister lämnade i tisdags över ännu en utredning till kulturministern. Föranledd av den stora Kulturutredningens så kallade portföljmodell, som i korthet går ut på att regionerna får egna pengar som sedan fördelas utan större inblandning från staten. Denna portföljmodell avskaffade i princip Kulturrådet.
I den nya utredningen, Spela samman (SOU 2010:11), får Kulturrådet upprättelse och utökad roll. Det betyder inte att regionerna får minskad betydelse i kultursverige, tvärtom ska det vara helt genomfört 2015. Skåne, Västra Götaland, Halland, Gotland och Norrbottens län börjar och redan i år föreslår utredningen att dessa län ska inleda en dialog med Kulturrådet. Landstingen ska upprätta regionala kulturplaner, utifrån dessa kulturplaner fattar sedan Kulturrådet beslut om huruvida det ska bli några pengar eller inte. Om ja, fördelas sedan statsbidraget till regional och, i förekommande fall, kommunal kulturverksamhet av landstinget. Känns dessvärre rätt slumpmäsigt, det gäller att bo på rätt plats med rätt politiker.
Utredaren betonar att ”armlängds avstånd” ska hållas, en god kulturpolitisk käpphäst som i princip innebär att politikerna inte ska lägga sig i de konstnärliga besluten, något som, i den nya utredningen, Kulturrådet borgar för.
Samtidigt, från en annan planet, höll jag på att skriva, betonar kulturministern: ”Kulturen tar också allt större plats i regionernas utveckling.” Att ”regionutveckling” går hand i hand med armlängds avstånd är ju inte helt säkert.
En komplikation som tidigare diskuterats är att det kräver rätt stor kunskap inom de enskilda landstingen för att föra fram en mångfacetterad kultur. Detta problem kvarstår – dålig kulturplan inga pengar. Alltså kan kompetensen behöva stärkas i en del regioner.
En ögonbrynshöjare i sammanhanget är att Stockholm inte exkluderas utan kommer att ingå i den samlade regionmodellen. Något som Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) är kritisk till.
Marianne Steinsaphir

Inte ok, Ewa Björling

Undrar om handelsminister Ewa Björling vet vad det står på regeringens egen hemsida om mänskliga rättigheter?
Det verkar inte så.
Annars skulle hon väl inte hjälpa det statliga svenska Rymdbolaget att kränga sin flygburna övervakningsteknik till Libyen så att landet lättare kan spåra flyktingar till havs.
I höstas reste Ewa Björling till Libyen med en stor handelsdelegation med svenska företag. En SVT-reporter följde dem i spåren för att se hur vår regering fick ihop det där med handel och mänskliga rättigheter.
Libyen har knappast gjort sig känt för en flyktingvänlig politik – de har till exempel aldrig undertecknat FN:s flyktingkonvention. Så om den svenska regeringen medverkar till försäljningen kränker faktiskt Sverige flyktingars mänskliga rättigheter, påpekar bland annat Amnesty. Rätten att söka asyl finns uttryckt i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i EU-stadgan om mänskliga rättigheter – något som också står på den svenska regeringens hemsida.
Inte ok alltså, Ewa Björling.
De som missade det utmärkta reportaget av Stina Blomgren på SVT:s Korrespondenterna i början av februari kan se det igen på SVT Play.

Annika Hallman

söndag 21 februari 2010

Skuggutredningen

En annan kulturpolitik är möjlig.

Barn i vår tid

"Klyftorna mellan dem som har och dem som är utanför har blivit mer och mer synliga". Nej, det är varken kulturministern eller Lars Ohly som säger detta. Det är Daniel Sachs, styrelseordförande i Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse, tillika vd i invenstmentboloaget Proventus, som bl a håller Magasin 3 och Judiska Teatern under armarna (DN 21/2). Han uttalar sig apropå att stiftelsen nu ger fem miljoner till forskning och utbildning på temat "barn, kultur, integration". Rätt slant på rätt projekt och rätt analys. Tidigare har stiftelsen bland annat givit pengar till Livstycket i Tensta och Bokjuryn.
Allt är bra. Min stora förvåning gäller snarare att Kulturutredningen tilläts "glömma" barnen och integrationen.
Marianne Steinsaphir

torsdag 18 februari 2010

Ta ton: Aaadjööö lilla fisk!

Vi lever i en tid av massdöd. Alltså rent biologiskt, det har funnits nåt halvdussin sådana perioder i livets långa historia. De har haft olika orsaker, som till exempel stora meteornedslag. Vår tids orsak är människan. Arter dör ut i rask takt sedan vi blev många, turborask sedan vi började använda fossila bränslen att boosta vår teknik med. Människopåverkad artdöd kan te sig på flera olika sätt, ofta är den en kombination av olika mänskliga aktiviteter. Miljöpåverkan är kanske den största: människan ändrar (förstör) en biotop så pass mycket att de livsnödvändiga förhållandena för en art försvinner. En annan är jakt. Vi har jagat och jagat och jagat. För mat. Jodå. Men mycket mer. Dels för status: en storjägare är nåt att vara - Buffalo Bill! Kapten Ahab! Hemingway!
Men det som gör jakten så skadlig sedan länge är att bytet går göra till en vara. Elfenbenet är värdefullare än guld. Noshörningshorn inbringar 100 gånger högre pris per viktenhet än Viagra, osv.
Den byte-vara som är hetast sedan länge lever dock - kanske inte så länge till - i haven. I-ländernas fiskeflottor får allt bättre instrument och verktyg, subventioneras kraftigt, samt att vi dessutom köper upp fiskerättigheter från fattiga länder. Överutnyttjande som normalen, regeln ger utrotning ganska snabbt. Facit finns utanför Newfoundland, sedan medeltiden - eller förstås sedan mycket längre - världens torskrikaste vatten, numera torsktomt, utfiskat, slut.

När forskarna slog larm om Newfoundland - vilket de gjorde - vad gjordes då? Försök till kvoter, begränsningar i fångsstorlek, skonsammare fångstverktygslagar, nånting sånt? Nej, man ökade antalet båtar, fiskfabriker etc för att "passa på" - den begynnande knappheten drev nämligen upp priset, så torskfisket hade aldrig varit lönsammare!
Samma onda cirkelresonemang drabbar idag tonfisken. På randen till utrotning på grund av alltför hårt fiske alltför länge, betingar den idag rena ädelstenspriserna - har aldrig varit mer lönsamt att fiska tonfisk! Så säg adjö till världshavens snabbaste firre, den torpedformade, fantastiska kungen av benfiskar! Just för att vi älskar den så mycket måste den utplånas! Snacka om kärleksbudskapet komplett perverterat. Men en sak kan man glädjas åt i historien: fisket är fritt. Aaah ... Frihet!

/Johan Berggren




Rätt Sida

I takt med att biståndsminister Gunilla Carlsson aktivt, och offentligt läxar upp Sida, blir deras tidning OmVärlden bara bättre och bättre.

onsdag 17 februari 2010

Miljardvinst i skola och vård

Oj, det blev en het debatt om miljardvinsterna inom vård och skola i Studio Ett, apropå artikel av Kent Werne i det helt nya numret av Ordfront magasin. Att det skatteplaneras bort stora vinster till skatteparadis, till exempel, det ville inte Tomas Idergard prata om.
Marianne Steinsaphir

Miljardvinster i vården

Kent Werne i Studio Ett i P1 i dag, med anledning av den avslöjande genomgången av de privata vårdbolagen han gör i det Ordfront magasin som just anlänt från trycket och snart landar hos alla medlemmar Det blir gamle Muf-ordförande och den på Timbro ansvarige för välfärdsfrågor Thomas Idergard och Ulla Andersson (V), ekonomisk/politisk talesperson. Det kan bli hur intressant och upprörande som helst, om hur och varför, och på vilket sätt man bör/ska/får ta ut vinst på skattemedel som avdelats till välfärd. Och det handlar om miljarder, och det handlar om skatteplanering, och det handlar om en osolidarisk välfärd där skolor,vårdbolag och riskkapitalister sitter i samma båt. I dag i Studio Ett 16.15.
Redaktionen

tisdag 16 februari 2010

Blod och olja

I dag utkommer Kerstin Lundells bok "Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika". Det är inte oproblematiskt att Sverige har en utrikesminister som varit lobbyist åt oljefamiljen Lundin. "Somliga fläckar är svårare än andra att tvätta bort. Olja och blod hör till den kategorin", skriver Per Svensson i Sydsvenskan. I morgon är det utrikespolitisk debatt i riksdagen och Carl Bildt navigerar fram Sveriges utrikespolitiska kurs. Vi är nog många som uppmärksamt kommer att lyssna på vad han säger - och vad han inte säger.
Läs också Kerstin Lundells debattartikel i dagens Expressen.
Marianne Steinsaphir

måndag 15 februari 2010

Bokslut

Missa inte seminariet om Bokslut Reinfeldt ikväll kl 18.00 på ABF-huset i Stockholm!
Redaktionen

Utveckla skolbiblioteken

Christer Nylander (FP), vice ordförande i kulturutskottet, oroas med rätta över att "framför allt unga killar läser mindre skönlitteratur", Aftonbladet debatt. Han är också bekymrad över att det finns tydliga sociala skillnader i läsandet. Samlad forskning har otaliga gånger visat att läsning förbättrar såväl skolresultat som den språkliga utvecklingen. Däremot visar ingen forskning, veterligt, att läsaren också blir en bättre människa. Men det vore en bra bonus.
Christer Nylander resonerar klokt och jag stödjer helhjärtat hans uppfattning om läsningens positiva effekter, också för demokratiutvecklingen. Han föreslår en rad åtgärder av vilka idén om en litterär kanon i skolan känns minst viktig och tillsättandet av en bred utredning om bokens och läsningens ställning mest viktig. Han skriver: "...hur man ökar intresset för läsning, hur författarnas situation kan förbättras, hur kvalitetslitteraturen får bättre spridning och hur skönlitteratur får en mer naturlig plats i skolans undervisning". Det är bra! Ganska ofta har Folkpartiet vettiga åsikter om kultur och litteratur. Frågan är bara varför man inte genomför sin politik när man är i regeringsställning? Visserligen är skola, skolbibliotek och folkbibliotek kommunala. Men lite konstigt blir det allt att vice ordförande i kulturutskottet i en regering där partikamraten är utbildningsminister föreslår och debatterar som var man i opposition. Vad hindrar folkpartiet att så här i elfte timmen, dessutom efter en hel Kulturutredning, genomföra förslagen?
Ett bra exempel är förslaget till ny skollag, alla skolor ska ha ett bibliotek. Utbildingsminister Jan Björklund har gissningsvis varit pådrivande. Men det blir ett halvfärdigt förslag om ingenting sägs om vad ett skolbibliotek ska vara. Sätt styrka bakom orden och våga tala om kvalitet och utbildade bibliotekarier, lagstiftning. Ett skolbibliotek är en resurs och läsande barn och unga en ännu större resurs.
Marianne Steinsaphir

OLM och Ivar Lo-Johansson

"...Ivar Lo-Johansson citeras i en artikel: "För att förändra samhället är litteraturen den mest effektiva av alla konstarter." OLM håller den gamla drömmen levande." (Jenny Tunedal i Aftonbladet)
Beställ Ordfronts litterära magasin du med!

söndag 14 februari 2010

Barnkorståget

Så genialt av Orionteatern att spela Brechts Barnkorståget direkt efter Mor Courage. 150 "riktiga" barn framför den svåra texten om "Polen trettionio / ..../ Bland brinnande husruiner barnens föräldrar försvann..." Vad kan det bli annat än starkt. Och en påminnelse om hur teater kan spelas i en tid som, konstigt nog, behöver ständig påminnelse. Mor Courage, hon köpslår och förlorar sina barn och sin själ. Någon gång rycker hon till inför ondskan men annars är det business as usual. Hon är inte något undantag - då eller nu. Och barnen är inte heller några undantag - då eller nu.
För detta förtjänar Orionteatern en riktigt stor kulturbonus från Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP), som ju gillar bonusar. Varför inte dela ut den under Stockholms Kulturnatt för att markera att det inte är kulturskymning.
Marianne Steinsaphir

torsdag 11 februari 2010

Fattigdom i Diplo nr 6

Snacka om simultankapacitet här på Ordfront magasin. Samtidigt som nya numret av magasinet är på tryck så är också nr 6 av svenska Le Monde Diplomatique på väg ut till läsare i Sverige och Finland. Temat är fattigdom – ett ämne som vi anser har fått alltför lite utrymme i den nordiska samhällsdebatten. Vi inleder med en text av nationalekonomen John Kenneth Galbraith där han går igenom olika metoder som man genom historien har använt sig av för att ”radera” fattigdomen från samvetet. Jean-Pierre Séréni skriver om hur den skandinaviska modellen just nu faller sönder i småbitar i Danmark och Ramine Motamed-Nejad skriver om rikedom och fattigdom i Iran. Bland mycket annat!
Annika Hallman
Le Monde Diplomatiques hemsida

När blir kulturen en valfråga?

Nej, inte blir kulturen en valfråga. Läs här vad partierna tycker om scenkonsten i tidningen http://nummer.se/Vad skulle striden gälla? för eller emot portföljmodellen, det vill säga det utökade regionala ansvaret på bekostnad av statliga kriterier, för eller emot kvalitet? Här sitter politikerna i en klämma - vilken politiker vågar stöta sig med Regionen, nu nästa lika helig som Kommunen med sitt kommunala självstyre. Kultur och näringsliv, kultur och turism, kulturentreprenad, det hänger ihop. Ty sådan är den nya tidens kultur, den ska helst vara nyttopräglad. Allra helst generera pengar och tillväxt. Halleluja! Efter kulturutredningen är nu tystnaden i kulturfrågor på nationell nivå i det närmaste bedövande.
Marianne Steinsaphir

onsdag 10 februari 2010

Stockholmskultur med förhinder

Tänk om Stockholm haft ett kunnigt och engagerat kulturborgarråd. Och inte en vindflöjel. Madeleine Sjöstedt (FP) hoppar omkring, nosande på den ena frågan efter den andra. Kulturbonus är hon särskilt förtjust, mest kommersiell vinner, bibliotek gillar hon också, särskilt om det går att lägga stora fik i små lokaler, som på Hornstull. Riktigt dåligt gick det där emot när det gäller det anrika Stadsbiblioteket, ritat av Gunnar Asplund och invigt 1928. Det skulle få en tillbyggnad, den kritiserades svårt av de flesta, droppen blev kritiken från världsberömda arkitekter. Det fick borgarrådet att dra öronen åt sig och diskret meddela på sin blogg att det inte bidde någon tillbyggnad, budgeten skulle överskridas var den genonmskinliga förklaringen som väl ingen trodde på. Här kan du läsa: http://madeleinesjostedt.wordpress.com/tag/stadsbiblioteket/
Många mille försvann i onödan. Och Sjöstedts trovärdighet blev ännu sämre.
Det är knepigt med ett borgarråd i Sveriges största stad som hanterar kulturfråggor så illa och oövertänkt. Man behöver inte dela hennes politiska uppfattning, men man kan verkligen kräva både kunskap och kontinuitet. Ad hoc-lösningar brukar för det mesta vara kontraproduktiva.
Marianne Steinsaphir

tisdag 9 februari 2010

Nummer ETT på väg!

Nu har vi lämnat Ordfront magasin NUMMER ETT 2010. Aaah känns fint att veta att ett kanonnummer är på väg. Med sånt som:

- Privata vårdbolag watch out, Ordfront's been looking your way ... Upprörande och avslöjande KANONMATERIAL trycks just IDAG i Vimmerby ... (tryckeriet ligger där.)

Dessutom, får man kanske fresta med ...

- Carl-Michael Edenborg besöker den Israeliska FREDSRÖRELSEN: en splittrad, modig, lätt håglös och delvis mycket radikal rörelse, med allt ifrån arméveteraner till queeranarkister.

- Vi analyserar Reinfeldts "kuppförsök" under Klimatkonferensen i Köpenhamn - ambitiöst eller cyniskt? Misslyckat hur som helst - och vi spår klimatrörelsens RADIKALISERING i detta misslyckandes spår.

- Göran GREIDER skriver om sitt liv som VÄNSTER i exklusivt förhandsutdrag ur hans kommande bok!

- Vi går på FRI och radikal teater i GÖTEBORG.

- Vi odlar MORÖTTER i DETROIT.

Bland mycket annat!

I din brevlåda den 18 februari! För du är väl medlem? Annars blir du det lätt med ett par tre klick här på hemsidan ...

Ursäkta om jag uttrycker mig lite som ett gäng statusrader på Facebook staplade på varandra. Blir lätt så när man är entusiastisk ... eller om det bara är ett tidens tecken.

/Johan Berggren

Bibliotek som livräddare




Det är inte bakåtsträvande att älska biblioteken för att det finns mycket böcker. Det är inte baktåtsträvande att krama biblioteken med alla sina filialer, stora och små, och för stora och små, skolbibliotek, stadsdelsbibliotek, barnbibliotek. Det är inte ens bakåtsträvande att inte gilla entreprenad och alltför brutala förändringar. Det är inte baktåtsträvande att hävda att biblotek förändrar(t) människor liv.
Därför publicerar Ordfront magasin sanna bibliotekshistorier. Följ oss fram till valet. Och se det gärna som ett ställningstagande.

Senast skrev vi om bibliotek i Ordfronts litterära magasin 2009 http://www.ordfront.se/www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Innehall/Ordfrontmagasin%207_09.aspx

måndag 8 februari 2010

KD:s politik

Politiken bakom Hägglunds utspel
Kd:s partiledare Göran Hägglund är på bettet. På DN Debatt i helgen (den 7 februari) gör han stor sak av att Miljöpartiets Peter Eriksson inte riktigt kunde förklara fördelarna med en individualiserad föräldraförsäkring i SVT-programmet Agendas partiledardebatt för någon vecka sedan. Det handlar, som vanligt när det gäller kd, om favoritämnet: föräldrar vet bäst själva hur de ska ta hand om sina barn, staten ska inte lägga sig i. Göran Hägglund varnar för den ”kvoteringsoffensiv i svenskt samhällsliv” som väntar om de rödgröna vinner valet.
Hans kulturkamp mot den så kallade radikala elitvänstern fortsätter alltså. Liksom ivern att lyfta fram det han kallar klyftan mellan folk och elit i Sverige: ”hela tiden är det vanliga människor som får sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta”.
Men vilka är alla dessa vanliga människor? Hur många är de? Om Göran Hägglund skulle se sig om i Sverige så skulle han upptäcka att det inte är särskilt många föräldrar som har utnyttjat kd:s så omhuldade vårdnadsbidrag, vilket antagligen är det som åsyftas här. De flesta föräldrar vill ha dagis för sina barn från runt 1,5 års ålder. Så varför denna retorik? Vill Göran Hägglund slopa pappamånaderna? Särbeskattningen? Jämställdhetsbonusen? Det vore intressant att veta.

Annika Hallman


Om du vill läsa mer om vad Kd:s politik och Göran Hägglunds utspel om ”verklighetens folk” egentligen står för kan jag varmt rekommendera Jan-Erik Petterssons artikel ”Rättning höger!” i Ordfront magasin nr 6/2009!

Inte medhårs



Ordfront magasin fortsätter undersöka den urartade välfärden. Missa inte. Ingen stryks medhårs.