Den politiska Trotzig

Författaren Birgitta Trotzig är död. Och medan jag läser runorna tonar minnet fram av mitt möte med henne. Det var hösten 1998 och jag hade plöjt alla hennes böcker inför intervjun till tidningen Arbetaren. Jag var nervös. Hennes böcker är inte lättillgängliga. Där råder ett konstant mörker, människorna är onda och Gud sträng. Skulle hon också vara sträng?
Vi satt i en vacker gammal lägenhet i Gamla stan ägd av Svenska Akademien där Birgitta Trotzig kunde bo när hon var i Stockholm. Annars bodde hon i Lund. Jag minns att det var väldigt mörkt runtomkring oss. Inga lampor var tända. Det passade ganska bra.
Birgitta Trotzig var allvarlig, men jag blev överraskad av hennes vänliga sätt, av hennes skratt.
- Jag tror att det framför allt är en sak som jag försöker undersöka i mina berättelser. Och det är hur människor står ut när de befinner sig på samhällets botten, hur de klarar sig när alla odds är så dåliga, sade hon.
Temat är förstås politiskt, i alla hennes böcker finns ett starkt socialt engagemang. Vi kom också in på andra världskriget: Birgitta Trotzig var ung när kriget bröt ut och det påverkade henne mycket, berättade hon.
- Man talar inte så mycket om det nu, men under 1950-talet släppte vi liksom aldrig tanken på krig.
Tänk vad varje uppväxttid påverkar en människa. Vad minnet är kort. Som tur är finns det berättelser – som Birgitta Trotzigs – och de lever kvar.

Annika Hallman

Barn är ett folk...

I en tid när barn så ofta reduceras till accessoarer att stoltsera med i tidningsspalter och på Facebook är ett helt tidskriftsnummer med djuplodande texter om barn ur ett politiskt, litterärt och samhälleligt perspektiv både efterlängtat och ambitiöst.
Vi gjorde det själva för några år sedan (nr 3/2007), apropå nya skolpåbud, vårdnadsbidrag och nannytrender – men också för att visa vilket unikt land Sverige är att vara barn och förälder i.
Ord&Bilds temanummer om barn (1-2:2011) famnar kring mycket. Här finns dikter, barnteckningar och en rad intressanta texter som vänder och vrider på begreppet barn. Cecilia Verdinelli jämför dagens uppfostringskultur i barnböckerna med det proggiga 1970-talet. Salka Sandén läser Rädda barnens rapport om den ökande barnfattigdomen i Sverige och funderar på ungdomsvåldet. Poeten Aase Berg, som skildrat graviditet och moderskap i flera diktsamlingar och även skrivit för unga, får svara på frågan om det är ok att skriva om sina egna barn eller inte. (Nej, anser hon.) Elise Ingvarsson plågar sig igenom mammaböckernas hurtiga råd.
Jag fastnar framförallt för de texter som introducerar nya spänstiga tankar för mig. Som den av Anna Ighe. Här görs en intressant jämförelse mellan det barnlösa samhället i P.D James dystopiska The Children of Men med den värdeförändring som håller på att ske i samhället idag när det gäller vårt förhållande till det gemensamma. Vi ”har förlorat förmåga att se det gemensamma som en resurs”, menar hon. Något som kan bli lika ödesdigert som ett barnlöst samhälle.
Patricia Lorenzonis djärva associationer mellan bortbytingen i sagans värld och adoptioner från fattiga länder provocerar mig lite. Annat hoppar jag över. Precis som det ska vara med en bra tidskrift.

Annika Hallman