Kulturskola för "motiverade"

Madeleine Sjöstedt (FP) Stockholms kulturborgarråd har ur solidarisk medborgarsynpunkt inte varit framgångsrik. Hon gör inga allvarliga försök att linda in budskapet, eller är det aningslöshet? När det gäller Kulturskolan, till exempel, är hon tydlig med sin inställning: "Vi tror inte att terminsavgifterna är något som hindrar den motiverade att söka sig till Kulturskolan". Skulle det ändå bli kärvt så "finns det möjlighet att få avgiften inkomstprövad, om man har mycket låga inkomster i familjen".
Det är fantastiskt (beklämmande) att läsa Sjöstedts indignerade bloggförsvar för en Kulturskola som höjt avgifterna och därmed uteslutit stora grupper, hennes resonemang för Sverige tillbaka till en tid där mindre bemedlade stod med mössan i hand, och i nåd fick sänkta avgifter för att gå i skola eller delta i andra aktiviteter.
Och hur en politiker 2010 på fullt allvar kan hävda att för den "motiverade" finns inga hinder är direkt egendomligt, det finns väl rätt mycket forskning som visar att både motivation och icke-motivation kan vara ärftligt. Motivation är med andra ord ett klent politiskt beslutsunderlag i detta fall. "Motiverade" ungdomar har säkert inga problem att hitta till Kulturskolan vare sig den har höga eller låga avgifter. Säkert finns det då också föräldrar som har möjlighet att prioritera så att pengarna räcker. Det är för de andra som det är problem.
Marianne Steinsaphir

Barnbokspris för fler

Säkert är Alma-pristagaren Kitty Crowther värd ett pris, och inte vilket pris som helst utan världens största barnbokspris, 5 miljoner, exklusive administration,juryarvoden etc. Ett statligt sådant dessutom. Undrar alltid hur det känns för den borgerliga regeringen och kulturministern att år efter år sitta och administrera och betala ut pengar för detta barnbokspris till Astrid Lindgrens minne, instiftat av den socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog. Nyligen hörde jag kulturministern i radio förklara varför staten inte kan stödja ett Jussi Björlingfirande i år. Då gällde plötsligt inte dom gamla vanliga klyschorna om att sätta Sverige på kartan. Men alla begriper ju att det är politiskt omöjligt att lägga ner Alma-priset. Det skulle vara ett slags helgerån på Astrid Lindgren. Alltså omöjligt - bara att bita ihop och betala. Och sedan hålla emot när det gäller andra jubilarer och ikoner.
Visst går det att glädja sig åt ett barnbokspris,barnlitteratur behöver i princip alltid uppmärksamhet och det står också i statuterna att "syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. Priset ska också stärka barns rättigheter på global nivå." Det är stora - och viktiga - ord. Och just därför förvånas jag varje år när detta pris delas ut: relativt lite uppmärksamhet, oavsett vem eller vilka det tillfaller. Ingår det inte i den dussinstora juryns arbete att förmå omvärlden att kasta ljus på barnböcker, barns läsning och tillgång till böcker? Vi vet att barns och ungas tillgång till böcker minskar - alltså borde detta pris vara ett gyllene tillfälle för barnbokssverige att samstämmigt ordna seminarier, demonstrationer, proklamationer, aktioner för barn och ungas tillgång till litteratur.
Och tycker man att svenska barns problem är allt för mycket av i-landsproblem så är det bara att ge sig ut i världen. Det saknas sannerligen inte bok- och biblioteksprojekt värda att uppmärksammas. Förra året fick Tamerinstitutet priset, det var riktigt glädjande.
Varför inte varje år dela dettta pris melllan en författare/illustratör och ett läsfrämjande projekt.
Marianne Steinsaphir

Varför så viktigt att utvisa?

Människor utvisas i parti och minut från Sverige. Gamla, sjuka, barn, sådana med nära anhöriga - ut med dem. Reglerna är stränga, och reglerna följs strängt. Det handlar inte om att spara pengar - för verkställa en utvisning sparas inga medel, ett av de få områden i det nedskärande och bidragsfuskjagande nysverige i kristider där resurserna tycks oändliga - och inte ett endaste litet paragraftillägg får tolkas på annat sätt än hårdast möjligt.
Jag antar att dagens struktur är av exakt samma snitt och korn som gårdagens - då Barbro Holmberg (S) sa att det vore "en humanitär katastrof" om av konstant panik helt lamslagna barn (s k autistiska flyktingbarn) fick stanna. Alltså INTE om de utvisades utan om de fick STANNA. Med samma bakvända logik och tvärtom-humanism blir det väl en också en humanitär katastrof om Rim med familj fick stanna i Sverige. För att motverka tockna humanitära katastrofer måste vi helt enkelt offra barns liv, eller?
Vad beror strängheten på? Tror de politiker som bestämmer idag att de håller Sverigedemokraterna från köttgrytorna genom att redan nu implementera deras människosyn och politik?
Hemskt är det hur som, och jag kan bara hålla med frikyrkopastorn som säger till Nerikes Allehanda att det är dags för ett nytt Påskuppror.
/Johan Berggren

Lite värdighet är aldrig fel

Det var skönt att vakna igår och höra att Barack Obamas sjukvårdsreform faktiskt hade röstats igenom under natten. Sedan attackerna från den amerikanska högern accelererat i styrka det senaste halvåret var jag faktiskt lite orolig. Och visst, det är möjligt att reformen är lite urvattnad, som en del hävdar. Men ändå! För första gången har USA nu fått en sjukvårdsförsäkring som omfattar ungefär 95 procent av alla amerikaner. Fram till nu har ungefär 45 miljoner människor i USA helt saknat försäkring. Det är klart att det är ett framsteg!
”Varför kan inte vi ha ett rättvist och solidariskt finansierat sjukförsäkringssystem som alla ni andra har?” frågade Michael Moore i sin film Sicko 2007. Filmen visade en grotesk och cynisk värld, så sorglig att jag ville gråta. Ändå gick jag liksom stärkt ur biografen då, peppad att försvara vad det är skattefinansierad vård faktiskt innebär: värdighet.
Vad roligt att amerikanarna nu har fått lite av den varan.

Annika Hallman

Svar till Redaktör Ernst.

Detta är ett svar på kommentaren till inlägget om Rocky nedan.

Hej Tony Ernst!

Se där försvar genom motattack.
Eftersom du redan vet att Ordfront bär ideologisk pestsmitta så är det väl inte konstigt att du skriar som en arg åsna när dessutom din egen tidning får kritik från detta hemska håll. Ingen slump kanske dock att detta skriande också ganska effektivt döljer att du inte har något särskilt bra – om något – svar på den sakkritik jag framförde.
Genom att berätta vilken nedrig ideologisk etc svinpäls jag är, så tycker du att du slipper svara på varför du känt det vara nödvändigt att låta psykopaten Scheike få medieplats - för N:e gången i ordningen bre ut sig om sina hittepå-terapier som syftar till att snärja nya offer.
Det tycker inte jag. Men du visar att du är en chefredaktör värdig newsmill-erans slugger-debatterande! Nästa steg, Ernst, enligt denna formel, är att kalla mig nazist och hota mig med stryk. Fast på ditt eget underhållande sätt, förstås.
Du kommer vinna skrattarna. Du kommer få dunkar i ryggen. Du kommer fortfarande inte ha svarat på kritiken eller tagit det ansvar du har.
Det handlar inte om "socialistisk vänsteruppfattning" att tycka att man inte ska skönmåla sektledare, det handlar om allmän publicistisk hederlighet, som omfattar alla tidningar värda namnet från Svenska Dagbladet och Café till Arbetaren och Flamman. Det vet du också. Och sen spelar det ingen roll hur mycket du hatar mig eller om det stått en dum artikel i Ordfront magasin också. Eller hur?

Men du kanske vill verka i en annan skola - det låter nästan så. En där man svarar på kritik genom motkritik, om vadsomhelst, och ju mer irrelevant, desto grövre ska den vara.
En undermålig publistisk inställning.
Som det är synd att du har – ja, det vrålskrattar du förstås hånfullt åt och rå-skiter i att en kommunistfascistjävel som jag tycker – för jag tycker att Rocky magasin haft en bra ton och ämnesval i icke-seriematerialet med flera mycket kompetenta skribenter. Vore synd om det var på väg utför i nån slags skandalsökeri.
Vet inte varför du, som ändå lär veta en hel del om hur det går till i media, pallar med att påstå att kritik av en produkt är samma sak som att ”diktera villkoren” för den? (Måste bli jobbigt för era egna recensenter om du faktiskt tror detta.)

Det är bra att du försvarar din skribent, det är ditt jobb. Men jag är ganska säker på att både du och hon är ganska medvetna om att denna gången klafsade ni rätt rejält i klaveret – det händer den bästa, till och med Ordfront magasin vettu! – och då är det bättre, i det långa loppet, att krypa till korset, även om det kan kännas jobbigt i stunden. Take it from me: been there, done that. (Ska passa på att be henne om ursäkt för att jag kallade henne hjon. Det var onödigt, i affekt. Förlåt.)

/Johan Berggren, Ordfront magasin

PS Ta och tagga ner vad gäller de offer som HS har lämnat efter sig. Det är inte ämne för debatt. De är alldeles på riktigt. De uppgifter jag har, har förstås anmälts till polisen, lett till förundersökningar, etc etc. Folk har rest sig och gått vidare. Antagligen fnyser de åt er artikel, läser den inte om de får veta. Bäst så. En hel del om den skit HS gjort efter hans fängelsevistelse kan man ta reda på med hjälp av research, om man vill. Lyssna t ex på den radiodokumentären som SR gjort. DS

PS En sak till Ernst. Jag vill inte heller hittas död - inte ens med en Ordfront magasin i handen. Men vad sägs om att läsa en publikation innan du sågar den i dess helhet jäms med fotknölarna? Till och med jag - mitt vidriga kryp - hade hederligheten att göra det med din tidning. DS

Bra rutet om Rut och Rot

Utmärkt att Lena Andersson på DN:s ledarsida i lördags redde ut en gång för alla vad avdraget för hushållsnära tjänster, Rut, egentligen handlar om: ”Nämligen det gamla klassamhällets mest emblematiska uttryck: att människor har tjänstefolk som utför ständigt återkommande arbeten som alla utom åldringar och funktionshindrade klarar att utföra.”
Varför lyckas inte arbetarrörelsens politiker förklara detta? Istället missar de gång på gång att göra det till en fråga om klass och jämlikhet, menar Lena Andersson.
Jag tycker i och för sig att man också kan diskutera varför vi ska ha Rot, alltså avdrag för hantverkstjänster. Men trots att många med alliansregeringen försöker likställa Rut med Rot så finns det en väsentlig skillnad, som också Lena Andersson påpekar: hantverksjobb är av en annan beskaffenhet än hushållssysslor, det krävs ofta en yrkeskunskap för att kunna utföra dem och de är tillfälliga, avgränsade uppdrag.
Om LO:s Wanja Lundby-Wedin hade läst Lena Anderssons krönika innan hon mötte folkpartiets Jan Björklund i en debatt om just Rut och Rot i Svt:s Agenda i söndags hade hon inte låtit Björklund göra Rut till en jämställdhetsfråga.
Annika Hallman

Rocky klampar i Scheike-klaver

Bläddrade just igenom Galagoredaktionens ex av serietidningen/kulturmagasinet "Rocky" och tyvärr är det så som sagts mig: de serverar en mjukisintervju med Hans Scheike. Ännu en i en genom åren lång rad naiva och okritiska och föga researchkunniga "journalister" har gått på att intervjua Hans Scheike som en lite udda särling, vågad men harmlös. Elin Grelsson heter stjärnan den här gången. Hon borde skämmas.
I flera uppslag får Scheike med en av sina sidekick-kvinnor, Britta Sylvan, dra sina stories om terapi och kärlek och mys för Grelsson. Ja, en riktig "nyfiken på"-hemma hos-intervju får hon till, med lite spänning i.
Suck.
Vad Grelsson missar - eller väljer att bortse ifrån eller inte tro på eller snarare bara bry sig lite halvarslat om - är att Hans Scheike dömts för vidriga övergrepp - och utfört långt fler än dessa - på minderåriga. Jag har personlig säker kännedom om att Hans Scheike och hans kvinnor systematiskt värvat unga trasiga flickor och sedan grovt utnyttjat och förgripit sig på dem. Tänker inte bli mer detaljerad än så för att skydda min källa. Men detta är inga hemligheter. Hade Rockyredaktionen och/eller Grelsson orkat kolla lite bortom "Ääähh fan han e väl en skön snubbe ... fast lite läbbig asså ... " hade de fått reda på att Hans Scheike är en psykopatisk sadist som utfört systematisk våldtäkt och misshandel av mycket trasiga tonåringar. Eller kanske visste man det, men struntade i det för att få en pikant intervju? Grelsson skriver ju att hon är nära att kräkas av nervositet, och att hon sätter på sig skorna hemma hos HS med baken mot väggen. Ändå låter hon honom oemotsagd bre ut sin vanliga matta av förskönande skitsnack.
Visst, HS är som många psykopater mycket "karismatisk", och lyckas ju - tydligen fortfarande - charma folk. Hans två partner-kvinnor är hjälpredor i detta, medskyldiga offer/bödlar i ett very very sick beroendeförhållande. De är både behjälpliga i hans övergrepp, och i att tvätta hans image. Med jämna mellanrum hittar de också något hjon som kallar sig journalist på grund av det blotta faktum att dess texter publiceras som hjälper till med denna imagetvätt. Detta demonstreras pinsamt väl i nya Rocky. Vilket ansvar tar redaktionen och Grelsson för om någon ung trasig kvinna därute litar på deras överslätande artikel och närmar sig HS och hans hemska sekt i tro att denna sockrade vrångbild är sann?
Groteskt oansvarigt och så jäkla taffligt.
Vad blir nästa artikel i serietidningen som riktar sig till alla sköna hipsters därute? En tête-à-tête om barnuppfostran med Helge Fossmo? Eller har "Rocky" så pass mycket journalistisk ryggrad att det blir en rejäl -kritisk- uppföljning med vidhängande ursäkt till Scheikes offer?
Tills vidare avstår jag Martin Kellermans alster med avsmak.

/Johan Berggren

Minnena går inte att förinta

"En dag tog Eva och jag mod till oss och frågade blockäldsten om vi skulle få träffa våra föräldrar snart. /.../Hon tittade konstigt på oss. Hade vi förlorat förståndet?Träffa våra föräldrar? Hon pekade bort mot en byggnad med en hög skorsten. Den spydde varje dag ut illaluktande rök över lägret.
- Där! Ser ni röken? Där har ni era föräldrar."
Orden träffar riktigt hårt, skär igenom sinnena, skär igenom alla böcker jag läst om förintelsen,andra världskriget, filmer jag sett, artiklar, olika vittnesbörd. På nästa sida en mittuppslagsbild föreställande "utsorterade kvinnor och barn", på väg till gaskamrarna. Svartvit bild, inte den bästa papperskvaliteen. Där står dom, barnen i olika åldrar, kvinnorna i olika åldrar.
Magda Eggens har återigen berättat den nödvändiga historien om nazisternas förintelseläger. Hon har skrivit flera böcker i ämnet och fått många utmärkelser för sitt arbete mot främlingsfientlighet, bland annat med ett omfattande resande i skolor.
Magda Eggens upplevde själv som ung nazisternas förintelseläger. Hon och systern överlevde men resten av familjen mördades. Efter kriget kom hon som 20-åring till Gislaved, och flyttade sedan till Stockholm där hon är bosatt och forfarande verksam.
I den helt nyskrivna och precis utkomna "Jag måste berätta" (En bok för Alla)beskriver hon sitt dramatiska liv. Boken vänder sig till 12-åringar och äldre.
Den här boken kostar 75 kronor, och ja, jag tycker den borde vara obligatorisk i alla skolor. En historia som på ett enkelt och klart språk, inte sentimentalt, inte uppgivet, förmedlar något av det allra mörkaste vår historia känner.
Det märkligaste kanske är att Magda Eggens förmedlar hopp, en tro på att en ung generation är budbärare för framtidens mångfald.
Marianne Steinsaphir

O-grattis på dagen, kvinnor!


Förtrycket är monumentalt. Globalt, lokalt, privat, offentligt, o s v. Du vet det, jag vet det. Det står om det på många ställen, ur många perspektiv. Ursäkta om jag skippar att beskriva det här nu. Har gått igenom att par tre för många 8 mars för att palla, faktiskt. Vill gå vidare. Otålig. Diskutera strategi, medel, praktiskt förändringsarbete. Hur jämställer man? På individnivå, på samhällssystemnivå – och ja, dessa två är ack så intimt sammanlindade som vore de ranelidska älskande.

En gång för länge sedan var det en ”manlig feministdag” på Kafé 44, minns inte om det var 8 mars, men minns att Stefan Villkatt höll i det, och talade. Och minns vad han sa från talarstolen, något som går igen hos feministiska män även idag, och som jag alltid stört mig på. Han sa att jo, han var feminist och tog sitt ansvar på massa sätt MEN att det ändå inte vara bra för han fick FÖRDELAR av detta, d v s BERÖM och GILLANDE från andra feminister, framförallt kvinnor, och detta var INTE bra det borde han INTE ha, för då blev det ju ÅTER bättre att vara man. Vi män skulle vara feminister men inte yvas över det, menade han (och många med honom), inte söka någon fördel i detta, bara det moraliskt rätta.
BLÄÄHÄÄÄ säger jag om den inställningen. Jäkla lutteranskt askes-trams. Varför ska man inte vara stolt och söka stöd och uppmuntran (och ge) för sina moraliska och politiska ställningstaganden? Varför ska det vara fel av andra likasinnade, kvinnor som män som vem som helst, att ”belöna” sådana som de tycker handlar och tänker bra och viktigt?
”Ja, bra att du är feminist och tar halva föräldraledigheten och socialist och köper Fair Trade och snålar på koldioxid och gömmer flyktingar men jag tänkte för det inte behandla dig ett DUGG BÄTTRE än den här moderata horköpande vapenhandlaren som skrockande berättar om sin hemmafru, det skulle ju innebära att du fick FÖRDELAR SOM MAN” ... eller?
Klart som fasen att man ska ha fördelar för att man tar feministisk ställning – av sina kamrater! Belöningar! Beröm! Stöd! Precis lika självklart som att de som INTE gör det ska ha nackdelar! Skäll! Gnäll! Spö!
Piska OCH morot, kamrater! Ett exempel, den så kallade jämställdhetsbonusen som nu finns i föräldraförsäkringen (och som jag och min medförälder just erhållit en nätt dusör ifrån) är naturligtvis helt rätt. Belöna! En liten piska på det bara – kvotera föräldraförsäkringen – så ska ni se på resultat.

Det andra jag ville höspla ur mig denna ambivalenta dag (minns en gammal skämtteckning: ”Klart du också ska ha en egen dag, gubben” säger en patriarkal vit man sittande i en fåtölj flankerad av en fru och en hund – till hunden) är det internationella läget. Kvinnor behandlas som andra – eller typ tredje – klassens medborgare – om ens medborgare, i stora delar av världen. Besökte just Tunisien där machismon och mansdominansen överallt – särskilt i det offentliga livet (såväl politik som gatuliv) är bedövande och bedrövande. Låt mig påpeka att det inte (bara) handlar om religion – även om de stora religionerna är systematiskt kvinnoförtryckande och nedvärderande, låt oss inte sticka under stol med det – utan om kultur. De sekulära tunisierna är nog så patriarkala som de mer religiösa. Dessutom kan man jämföra med Malaysia, ett ännu mer muslimskt land än Tunisien: där syns och verkar kvinnor i mycket större utsträckning i alla sorters offentlighet.
Det handlar också om modernitet och demokrati/hierarki. Ju mer hierarkiskt och ofritt ett samhälle, desto värre tenderar det att vara för kvinnor – i alla klasser. Med undantag. Som i Tunisien. Där finns en smal överklass/övre medelklass, främst i storstäderna, där de välbesuttna kvinnorna ofta är friare, d v s kan göra yrkeskarriär, inte klär sig muslimskt traditionellt – men är ändå givna en underordnad roll: ska vara ”kvinnliga” läs: våpiga, sätta familjen först etc. En snabb avstickarreflektion: vi reagerar starkt på slöja, huvudduk etc, men ta en koll på västerländska ”påbudet” om kvinnlig utstyrsel: kort kjol, snäv klänning, höga klackar, smink: handikappande kläder, döljande/maskerande attiraljer … ok skillnad på tvångsnivå, men annars hur frigörande är vårt ”kvinnomode”?
Globala läget, ja. En svaghet hos dagens feminism – liksom hos dagens vänster – är bristen på internationell solidaritet. Förlåt den säkerligen osmakliga eller vad vet jag liknelsen, men om de som behandlades som de gör idag i säg Tunisien då då, var svarta afrikaner och inte kvinnor, och de som hade det bättre, fick vara ute på gatan ensamma, sitta på caféer, vara politiker etc, var de mer ljushyllta, då skulle det nog kallas t ex APARTHEID och protester sanktioner och yada yada (och som sagt då är Tunisien ingen värsting i sammanhanget, låt mig nämna hela världens Bästa-Kompis-Land Saudiarabien med sin fina olja och sin förmedeltida kvinnobehandling) men nu råkar de förtryckta tunisierna vara KVINNOR och då: jaha jaha så synd men så har det alltid varit och ho hum är det inte 9 mars snart?
Denna brist har jag skrivit om förut. Internationell solidaritet och att genomskåda hur kvinnoförtryck sitter ihop med annat förtryck är A och O för att framgångsrikt och genomgripande bekämpa det globala patriarkala förtrycket. T ex visst spraya gärna ner porrifierande lookistiska H&M-annonser, men glöm för den skull inte bort, eller rättare sagt; hämta extra kraft i protesten hos, det faktum att de som tillverkar fotomodellernas spetstrosor är underbetalda (GROVT underbetalda) unga kvinnor i sweat shops i Kina.
(Några av världens skarpaste makroanalytiker, som Amartya Sen, har kartlagt hur kvinnomaktstärkande, demokrati och ökad välfärd hör intimt samman. Allt hänger ihop, det personliga är politiskt, och politiken påverkar individer.)
Vet inte var jag landar riktigt. Jo: maktanalys ger direkt vid handen att feminismen är ett av de stora frigörelseprojekten, som åstadkommit massor (en annan kliché som jag avskyr är att ”ingenting har hänt” – nähä så hundra års kamp har varit totalt verkningslös … varför då kämpa?) men också har massor kvar; både att försvara de segrar som gjorts (t ex aborträtten som angrips över hela världen, också i EU (se Polen), och för att fortsätta befrielsen. Men denna process hotar att avstanna om vi inte ser hur detta förtryck sitter ihop med andra, som det kapitalistiska, det odemokratiska, det nykoloniala och så vidare: med att stirra sig blind på antal styrelseplatser till exempel … visst kan vi befria några strata rika kvinnor delvis, som i Tunisien, men vilket otillfredsställande och halvarslat slutmål!?

Slutligen: inga gratulationer på kvinnodagen (som i många länder; en ros och slippa disken ikväll, 8 mars som en sorts andra mors dag) men ett solidariskt kampvrål: AVANTI! Vi har vunnit mycket mark, vi kan och ska vinna mycket mer.
/Johan Berggren

Skolbibliotek för alla

Så är äntligen skolbiblioteken på väg att baxas in i skollagen. En välkommen och mycket viktig reform. Ett skollagsförslag som ironiskt nog fått kritik av lagrådet för att det har så luddiga formuleringar att vissa rent av kan uppfattas som om de strider mot grundlagen. Det är naturligtvis inte bra alls, särskilt dåligt är det för skolbiblioteken, som redan, definitonsmässigt har en svajig position. Vad är egentligen ett skolbibliotek? Det tål att tänkas på, blötas och stötas.
Om lagförslaget tas i riksdagen så ska det vara genomfört 2011.
Samtliga skolor omfattas av lagförslaget, såväl friskolor som kommunala. I dag saknar cirka 250 000 elever skolbibliotek, eller en tredjedel av landets skolor. Bedrövligast är det i friskolorna men även kommunala skolor kan ha sparat in på sina skolbilbiotek.
När nu skolbiblioteken skrivs in skollagen blir rektor den som har ansvaret.Sedan blir det Skolinspektionens sak att att se till att skolorna uppfyller kraven, samt att tolka vad ett skolbibliotek är. Men det är helt uppenbart att det inte är några böcker i ett överblivet rum, utan en gemensam och viktig pedagogisk resurs.
Jag utgår från att det också ska finnas utbildade bibliotekarier på plats.
Regeringen räknar med att reformen kommer att kosta cirka 25 miljoner per år. Värt vartenda öre, tror jag.
Marianne Steinsaphir

Obekväma sanningar

Gårdagens ABF-seminarium om de stora vinster som tas ut i vård och skola, var fullsatt och engagerat. Frånsett övervinsterna så var den stora frågan hur man når ut i media med "obekväma sanningar". Förklaringen vet vi, borgerliga media dominerar, men svaret...? Men man kan väl inte annat än beklaga att sossepressen i princip har lagt ner. Om moteld inte anläggs så kommer regeringen Reinfeldt att dundra på.
Redaktionen