Minnena går inte att förinta

"En dag tog Eva och jag mod till oss och frågade blockäldsten om vi skulle få träffa våra föräldrar snart. /.../Hon tittade konstigt på oss. Hade vi förlorat förståndet?Träffa våra föräldrar? Hon pekade bort mot en byggnad med en hög skorsten. Den spydde varje dag ut illaluktande rök över lägret.
- Där! Ser ni röken? Där har ni era föräldrar."
Orden träffar riktigt hårt, skär igenom sinnena, skär igenom alla böcker jag läst om förintelsen,andra världskriget, filmer jag sett, artiklar, olika vittnesbörd. På nästa sida en mittuppslagsbild föreställande "utsorterade kvinnor och barn", på väg till gaskamrarna. Svartvit bild, inte den bästa papperskvaliteen. Där står dom, barnen i olika åldrar, kvinnorna i olika åldrar.
Magda Eggens har återigen berättat den nödvändiga historien om nazisternas förintelseläger. Hon har skrivit flera böcker i ämnet och fått många utmärkelser för sitt arbete mot främlingsfientlighet, bland annat med ett omfattande resande i skolor.
Magda Eggens upplevde själv som ung nazisternas förintelseläger. Hon och systern överlevde men resten av familjen mördades. Efter kriget kom hon som 20-åring till Gislaved, och flyttade sedan till Stockholm där hon är bosatt och forfarande verksam.
I den helt nyskrivna och precis utkomna "Jag måste berätta" (En bok för Alla)beskriver hon sitt dramatiska liv. Boken vänder sig till 12-åringar och äldre.
Den här boken kostar 75 kronor, och ja, jag tycker den borde vara obligatorisk i alla skolor. En historia som på ett enkelt och klart språk, inte sentimentalt, inte uppgivet, förmedlar något av det allra mörkaste vår historia känner.
Det märkligaste kanske är att Magda Eggens förmedlar hopp, en tro på att en ung generation är budbärare för framtidens mångfald.
Marianne Steinsaphir