Ordfront magasin

O-grattis på dagen, kvinnor!


Förtrycket är monumentalt. Globalt, lokalt, privat, offentligt, o s v. Du vet det, jag vet det. Det står om det på många ställen, ur många perspektiv. Ursäkta om jag skippar att beskriva det här nu. Har gått igenom att par tre för många 8 mars för att palla, faktiskt. Vill gå vidare. Otålig. Diskutera strategi, medel, praktiskt förändringsarbete. Hur jämställer man? På individnivå, på samhällssystemnivå – och ja, dessa två är ack så intimt sammanlindade som vore de ranelidska älskande.

En gång för länge sedan var det en ”manlig feministdag” på Kafé 44, minns inte om det var 8 mars, men minns att Stefan Villkatt höll i det, och talade. Och minns vad han sa från talarstolen, något som går igen hos feministiska män även idag, och som jag alltid stört mig på. Han sa att jo, han var feminist och tog sitt ansvar på massa sätt MEN att det ändå inte vara bra för han fick FÖRDELAR av detta, d v s BERÖM och GILLANDE från andra feminister, framförallt kvinnor, och detta var INTE bra det borde han INTE ha, för då blev det ju ÅTER bättre att vara man. Vi män skulle vara feminister men inte yvas över det, menade han (och många med honom), inte söka någon fördel i detta, bara det moraliskt rätta.
BLÄÄHÄÄÄ säger jag om den inställningen. Jäkla lutteranskt askes-trams. Varför ska man inte vara stolt och söka stöd och uppmuntran (och ge) för sina moraliska och politiska ställningstaganden? Varför ska det vara fel av andra likasinnade, kvinnor som män som vem som helst, att ”belöna” sådana som de tycker handlar och tänker bra och viktigt?
”Ja, bra att du är feminist och tar halva föräldraledigheten och socialist och köper Fair Trade och snålar på koldioxid och gömmer flyktingar men jag tänkte för det inte behandla dig ett DUGG BÄTTRE än den här moderata horköpande vapenhandlaren som skrockande berättar om sin hemmafru, det skulle ju innebära att du fick FÖRDELAR SOM MAN” ... eller?
Klart som fasen att man ska ha fördelar för att man tar feministisk ställning – av sina kamrater! Belöningar! Beröm! Stöd! Precis lika självklart som att de som INTE gör det ska ha nackdelar! Skäll! Gnäll! Spö!
Piska OCH morot, kamrater! Ett exempel, den så kallade jämställdhetsbonusen som nu finns i föräldraförsäkringen (och som jag och min medförälder just erhållit en nätt dusör ifrån) är naturligtvis helt rätt. Belöna! En liten piska på det bara – kvotera föräldraförsäkringen – så ska ni se på resultat.

Det andra jag ville höspla ur mig denna ambivalenta dag (minns en gammal skämtteckning: ”Klart du också ska ha en egen dag, gubben” säger en patriarkal vit man sittande i en fåtölj flankerad av en fru och en hund – till hunden) är det internationella läget. Kvinnor behandlas som andra – eller typ tredje – klassens medborgare – om ens medborgare, i stora delar av världen. Besökte just Tunisien där machismon och mansdominansen överallt – särskilt i det offentliga livet (såväl politik som gatuliv) är bedövande och bedrövande. Låt mig påpeka att det inte (bara) handlar om religion – även om de stora religionerna är systematiskt kvinnoförtryckande och nedvärderande, låt oss inte sticka under stol med det – utan om kultur. De sekulära tunisierna är nog så patriarkala som de mer religiösa. Dessutom kan man jämföra med Malaysia, ett ännu mer muslimskt land än Tunisien: där syns och verkar kvinnor i mycket större utsträckning i alla sorters offentlighet.
Det handlar också om modernitet och demokrati/hierarki. Ju mer hierarkiskt och ofritt ett samhälle, desto värre tenderar det att vara för kvinnor – i alla klasser. Med undantag. Som i Tunisien. Där finns en smal överklass/övre medelklass, främst i storstäderna, där de välbesuttna kvinnorna ofta är friare, d v s kan göra yrkeskarriär, inte klär sig muslimskt traditionellt – men är ändå givna en underordnad roll: ska vara ”kvinnliga” läs: våpiga, sätta familjen först etc. En snabb avstickarreflektion: vi reagerar starkt på slöja, huvudduk etc, men ta en koll på västerländska ”påbudet” om kvinnlig utstyrsel: kort kjol, snäv klänning, höga klackar, smink: handikappande kläder, döljande/maskerande attiraljer … ok skillnad på tvångsnivå, men annars hur frigörande är vårt ”kvinnomode”?
Globala läget, ja. En svaghet hos dagens feminism – liksom hos dagens vänster – är bristen på internationell solidaritet. Förlåt den säkerligen osmakliga eller vad vet jag liknelsen, men om de som behandlades som de gör idag i säg Tunisien då då, var svarta afrikaner och inte kvinnor, och de som hade det bättre, fick vara ute på gatan ensamma, sitta på caféer, vara politiker etc, var de mer ljushyllta, då skulle det nog kallas t ex APARTHEID och protester sanktioner och yada yada (och som sagt då är Tunisien ingen värsting i sammanhanget, låt mig nämna hela världens Bästa-Kompis-Land Saudiarabien med sin fina olja och sin förmedeltida kvinnobehandling) men nu råkar de förtryckta tunisierna vara KVINNOR och då: jaha jaha så synd men så har det alltid varit och ho hum är det inte 9 mars snart?
Denna brist har jag skrivit om förut. Internationell solidaritet och att genomskåda hur kvinnoförtryck sitter ihop med annat förtryck är A och O för att framgångsrikt och genomgripande bekämpa det globala patriarkala förtrycket. T ex visst spraya gärna ner porrifierande lookistiska H&M-annonser, men glöm för den skull inte bort, eller rättare sagt; hämta extra kraft i protesten hos, det faktum att de som tillverkar fotomodellernas spetstrosor är underbetalda (GROVT underbetalda) unga kvinnor i sweat shops i Kina.
(Några av världens skarpaste makroanalytiker, som Amartya Sen, har kartlagt hur kvinnomaktstärkande, demokrati och ökad välfärd hör intimt samman. Allt hänger ihop, det personliga är politiskt, och politiken påverkar individer.)
Vet inte var jag landar riktigt. Jo: maktanalys ger direkt vid handen att feminismen är ett av de stora frigörelseprojekten, som åstadkommit massor (en annan kliché som jag avskyr är att ”ingenting har hänt” – nähä så hundra års kamp har varit totalt verkningslös … varför då kämpa?) men också har massor kvar; både att försvara de segrar som gjorts (t ex aborträtten som angrips över hela världen, också i EU (se Polen), och för att fortsätta befrielsen. Men denna process hotar att avstanna om vi inte ser hur detta förtryck sitter ihop med andra, som det kapitalistiska, det odemokratiska, det nykoloniala och så vidare: med att stirra sig blind på antal styrelseplatser till exempel … visst kan vi befria några strata rika kvinnor delvis, som i Tunisien, men vilket otillfredsställande och halvarslat slutmål!?

Slutligen: inga gratulationer på kvinnodagen (som i många länder; en ros och slippa disken ikväll, 8 mars som en sorts andra mors dag) men ett solidariskt kampvrål: AVANTI! Vi har vunnit mycket mark, vi kan och ska vinna mycket mer.
/Johan Berggren