Parklek för alla

Vardag eftermiddag, någon av mellandagarna. Barnen behöver komma ut, men det har börjat skymma. Det får bli parken. Där har någon grävt grottgångar i snöbergen som uppstått bredvid isbanan. Lagom utflykt. Men vi blir kvar länge. Det visar sig att parkleken är öppen, personal på plats, isbanan spolad och skridskor och hjälmar finns att låna, gratis. Fullt av barn och vuxna överallt, trots mörkret. Snart vinglar vi alla på isen.
- Man får passa på så länge det här finns kvar, hojtar en mamma som har åkt skridskor med sin son i flera timmar.
Parkleken i den här Stockholmsförorten har varit nedläggningshotad titt som tätt de senaste åren: det har talats om att dra in på bemanningen och bygga bostäder eller garage på platsen. Men än finns den kvar, med hjälp av otaliga protestlistor, skriverier i lokaltidningen och Peter som har jobbat i parken i över 30 år.
Parkleken är en av 51 i Stockholmsområdet, om jag räknar rätt på Stockholms stads hemsida. På 1980-talet fanns som mest 200 bemannade parklekar här. De första, i Observatorielunden och Björns trädgård, etablerades redan 1936. Men den stora utbyggnaden ägde rum från 1950-talet och framåt. En av anledningarna var den växande biltrafiken i städerna som gjorde det farligt för barn att leka på gator och torg. Bilismen ökade med 300 procent under 1950-talet och trafikolyckorna i städerna blev ett växande problem, skriver Per-Ola Åström i skriften Parklek – Ingen barnlek (Värmlands Museum, 2006) som är en undersökning av barnens plats i staden.
Bilen trängde helt enkelt bort barnen från sina lekutrymmen, skriver också Fredrik Nell på Stockholms stads hemsida i en text om parklekens historia. Och gör det förstås också i dag. Ännu ett skäl att bevara denna fina rest av det svenska folkhemmet – ett offentligt uterum för alla, där barn i olika åldrar kan mötas, över klassgränserna.
Annika Hallman