Jag var rätt skeptisk förra gången som SVT-serien Klass 9A sändes 2008. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte såg den då. Den nya serien har i alla fall fått mig på kroken, även om det är med blandade känslor som jag tittar: jag störs av den melodramatiska tonen och den ganska överdrivna dramaturgin, men serien ställer viktiga frågor kring dagens skola. Och kan den bidra till att göra läraryrket mer glamoröst så gärna för mig.
Alla bär vi på våra egna minnen av skolan – serien triggar igång dem direkt. Själv känner jag igen skoltröttheten där på högstadiet, den som fanns runtom mig då, ett slags bröligt oengagemang, det här var på 1980-talet. På Mikaelskolan i dagens Örebro tycks den ha blivit permanent. Det är som om eleverna där behöver bli påminda om: Vad är en skola? Varför går jag här? Vad förväntas av mig? Det kan ta uppemot en halvtimme innan lektionen kommer igång. Det är fruktansvärt sorgligt, ett sådant slöseri med tid.
Visst betyder lärarnas engagemang mycket för elevernas prestationer – det är seriens huvudbudskap – men jag kan inte låta bli att fundera en del över elevernas roll. Ska vi inte kunna ställa vissa krav på dem?
Hur blir man som lärare en god auktoritet? ”För att klara sina uppgifter utvecklar duktiga lärare en tyst kunskap – som jag vill kalla konst”, skrev författaren Hans Lagerberg i en intressant artikel i Ordfront magasin nr 6/2008 apropå den första omgången av serien Klass 9A. Lagerberg menar att det också finns andra faktorer än lärarens personlighet som avgör om en lärare ska kunna utöva sin konst fullt ut. Tänkvärt och klokt. Läs artikeln igen!
Annika Hallman
4 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar