Silvio och kvinnorna

”Basta Berlusconi”, skanderade de italienska kvinnorna i demonstrationstågen i Italien i helgen. Ja, basta, nog nu med sexaffärer med minderåriga och en unken kvinnosyn. Hur är det ens möjligt att en sådan som Silvio Berlusconi kan bli vald och få sitta kvar som premiärminister? Och detta för tredje gången?
Jag var i Rom våren 1994 när Silvio Berlusconi och hans parti Forza Italia kammade hem segern i parlamentsvalet och Berlusconi inledde sin första period som Italiens premiärminister. Jag minns den chockartade stämningen bland italienarna runt om mig då. Förstämningen, men också kamplusten. Några hade rest till Rom från London för att vara på plats de där dagarna, diskutera politik och rösta, mot Berlusconi förstås.
Därför är det så ofattbart att han sitter vid makten än. Filmaren Erik Gandini kom med en förklaring häromåret när han presenterade sin film Videocracy från 2009: Ord biter inte längre på Berlusconi som i princip kontrollerar all tv i Italien genom sitt medieimperium Mediaset. Filmen handlar om tv-kulturen som Berlusconi har varit med och skapat, en kultur där tv-bilden för länge sedan utklassat ord och innehåll och där yta och utseende betyder allt. Det finns makt i den perfekta tv-bilden, menade Gandini: Enligt Videocracy har 80 procent av befolkningen i Italien televisionen som sin främsta informationskälla. Samtidigt ligger landet på 84:e plats när det gäller jämställdhet och på 77:e plats när det gäller pressfrihet i världen – dagstidningar läses knappt längre. Mantrat att ”ha kul” genomsyrar Berlusconi-tv liksom hela politiken runt ”il presidente” – något som har blivit nästan omöjligt för den italienska vänstern att bemöta. Kvinnosynen som förmedlas är en del av ett större samhällsproblem: Enligt en artikel i DN i höstas av journalisten och författaren Kristina Kappelin är Italien ett av de länder i Europa som har lägst kvinnlig representation i parlamentet, förvärvsfrekvensen bland italienska kvinnor i arbetsför ålder var bara 46 procent 2008 mot genomsnittet 53 procent i EU och landet lägger bara 1,4 procent av BNP på barn och äldreomsorg (mot 3 procent i Sverige). ”Kvinnlig frigörelse är ett område där Italiens premiärminister står sig fullkomligt slätt”, skrev Kristina Kappelin och menade att det därför är på just det här området som en politisk förändring faktiskt skulle kunna äga rum: ”En stark, intelligent och dynamisk kvinnorörelse vore förmodligen en av de få krafter i samhället som på allvar skulle kunna få Berlusconi att vackla”. Känns lite hoppfullt.

Annika Hallman