Den 27 januari arrangerade Ordfront magasin en debatt om kulturpolitik på Plattan, Kulturhuset i Stockholm. Stina Oscarson, konstnärlig ledare på Orionteatern, debatterade med Mattias Svensson från tidskriften NEO. Här är hennes inlägg:
ELIN WÄGNER
”Den bild jag lägger fram är förenklad till gränsen av det tillåtna, men för mig är det avgörande att den huvudriktning vår civilisation har fått och det mål den formar ut åt sig under färden, just äventyrar det värdefulla vår kultur har vunnit. Därför är jag orättvis mot de försonande dragen i vår tid. Viktigare än att tala om dem är enligt mig att framhålla det andra som man inte får försona sig med. Alltså. Mina ord kommer att ge intryck av att jag tar mig en ton som ingalunda passar. Det gör den inte heller.”
Så skrev Elin Wägner i inledningen till Väckarklocka 1941 och med dessa ord väljer jag att inleda denna reflektion över dagens kultur och kulturpolitik.
BROMMA NYA KÖPCENTER
Bromma nya köpcenter vill inte vara en vanlig galleria. Kunderna ska känna sig unika och därför har man valt att satsa på konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. Ja, just säger man. ”Konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. För det är bevisat att ju längre kunderna stannar desto större är sannolikheten att de köper något”. Den aktuella konstnären säger att hon först var kluven men att det här också är en möjlighet att nå ut och visa sin konst iför en större publik.
Det här är inte en enskild händelse utan en (före)bild för den nya kulturpolitiken. Det går en våg av nyvaknat kulturintresse över Sverige och Europa. Och många både kulturarbetare och tjänstemän förförs av att äntligen känna sig sedda. Svältfödda på uppmärksamhet från politiskt håll som kulturen varit så länge – äntligen är det någon som vill ha det man gör och då måste man kanske tumma lite på sina ideal. Sin frihet. Att ge och ta.
KULTUREN SOM TILLVÄXTFAKTOR
”Öland behöver tillväxt för att ha råd att med någon som helst kultur” sa producenten för den nystartade Ölandsoperan till mig ”och då måste vi ha turisterna och vi måste tala om kultur som en tillväxtfaktor. Det är det enda sättet vi kan få politikerna med oss. Det är det enda språk de förstår.
”Nej” sa jag. ”Det är vår absoluta skyldighet att låta bli. För den dag då kulturen inte längre bidrar till ökad tillväxt. Då har vi sålt oss. Vi har förlorat det språk med vilket vi skulle kunna tala om vad konst och kultur egentligen är.”
”Men det språket är det ingen som förstår”
”Jo. Alla förstår. Om vi talar på rätt sätt. Konst handlar om vad det innebär att vara människa.”
MÅLEN
För bara drygt ett år sedan klubbades våra nya kulturpolitiska mål och det kanske ännu är för tidigt att utvärdera den förda politiken men jag skulle ändå vilja passa på att ställa frågan om den riktning man trots allt kan utläsa för oss närmare dessa.
”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället men yttrandefriheten som grund. Alla ska möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.”
STEFAN EKLUND OCH SVERIGEDEMOKRATERNA
Stefan Eklund skrev i SVD den 21 september 2010 att Sverigedemokraternas framgångar till stor del beror på den kunskapsbrist som blivit resultatet av decennier av en urholkad kulturpolitik. ”Kulturen” skriver han ”har förvandlats från ett folkbildande instrument till ett varumärkesbyggande, ända ner till minsta kommunala anslag. Kulturens främsta ärende är nu att sälja något, företrädesvis en stad eller en region något som har förödande konsekvenser för det demokratiska samtalet på den kulturella arenan.”
ALVEDONCYKLARNA
Många ser liksom Eklund detta samband men få vekar inse allvaret eller tro att politiken skulle vara förmögen att göra något åt detta. ”Med yttradefriheten som grund…”
En genomsnittlig Stockholmare lär mötas av mellan 150 och 200 000 reklambudskap om dagen och samtidigt som staden har strikta restriktioner för affischering för kulturella evenemang sponsras stadens lånecyklar av Alvedon.
Jag ringde i ren nyfikenhet till försäljningschefen på Clear Channel, företaget som har hand om lånecyklarna, för att få reda på vad Alvedon betalar för denna enorma exponering och han sa: “Jag är så glad att jag numera jobbar på ett privat företag, jag jobbade tidigare åt Stockholms stad, men nu slipper jag ge dig de här uppgifterna.” Jag frågar vidare om det har funnits några politiska diskussioner om reklamen på cyklarna. “Nej” sa han “ Och det ska det inte heller vara för de har outsorcat verksamheten och därmed också ansvaret.” Kan man outsorca sin moral tänkte jag när jag la på luren.
På clear channel talar man om reklam som företagens yttrandefrihet. Det är ett uttryck som hörs allt oftare. Företagens yttrandefrihet. Men I samma stund som reklam blivit yttrandefrihet har yttrandefriheten blivit en vara som går att köpa och sälja och därmed upphör dess egentliga och absoluta värde att vara lika för alla.
På stadens hemsida skriver man stolt med att cyklarna inte kostar oss medborgare någonting. Men, menar jag, det beror bara på att värdet av en cykel utan reklam inte går att mäta. Med vilka mått kan vi mäta skönhet? Och hur ska vi som medborgare, när vi har sålt ut offentlighetsprincipen och inte ens kan få reda på vad det kostar att driva lånecykelsystemet, kunna ta ställning till om vi tycker att det vore värt det.
För mig är reklam och konst helt olika saker. Där reklamens uppgift är att göra oss missnöjda med våra liv och att få oss tro att vi skulle kunna köpa oss till ett bättre, något perfekt. Där reklamen hela tiden snävar av nomalitetsbegreppet har konsten en förmåga att göra precis tvärt om. Bra konst kan hjälpa oss att se livet med alla dess sprickor, med all dess skönhet, glädje och kärlek men också dess fulhet, sorg och sprickor och ändå, ge oss mod och kraft att leva vidare. Ett slags ofullkomlighetsbejaknade.
DEN MEDVETNA LÅGMÄLDHETEN
Det är en medvetet lågmäld kulturpolitisk linje som drivits de senaste åren, men det är just i lågmäldheten, i de små förskjutningarna som den stora faran ligger. Förändringarna som inte vållar några demonstrationer utan som vi alla successivt anpassar oss till. För att förvandlingen av kulturpolitiken till näringspolitik framställs som en del av den enda vägens politik.
GIVNA SANNINGAR
Vi lever i en tid med många givna sanningar. Det är givet bra när börskurserna gått upp och givet dåligt när Volvo sålt färre lastvagnar. Och det var givet att flygen så snart som möjligt efter vulkanaskan skulle återuppta trafiken för att minimera de ekonomiska förlusterna.
Och vad som idag håller på att hända är att även vi, konstnärer, journalister och forskare vars uppgift är att ifrågasätta detta givna tvingas både på ett personligt och ett organisatoriskt plan att stäva emot samma mål.
På arbetsförmedlingen kulturs hemsida står ett råd till en arbetslös skådespelare om hur han eller hon bör se på sig själv. ”Upplever du under din arbetslöshet att du saknar rutiner, planering, inspiration, mål och riktning? Att ingen vill ge dig ett jobb? Att du inte kommer vidare? Eller ser du din arbetslösa dag som en 8-timmars arbetsdag där du arbetar som anställd av dig själv i ett promotionprojekt, stärker ditt säljmaterial genom storytelling, marknadsför ditt eget varumärke, aktivt tar kontakter för att utvidga din kundkrets, erbjuder din kompetens till den aktör på din marknad som är mest intresserad av ett samarbete med dig?”
LÖNSAMHET
Jag fick nyligen frågan från en högt uppsatt man på ett eventbolag om Orionteatern får vara kvar i sina lokaler.
”Ja” sa jag ”det är sagt att det ska vara kulturverksamhet här”.
”Men kultur kan ju vara så mycket,” fortsatte han ”Och det finns säkert annat som lönar sig bättre.” Jag vet, men det beror på hur man ser det. Och vilket tidsperspektiv man har.
Vi har just sett en närliggande kommun gå i spetsen för att sälja ut samtliga bibliotek och rösterna för att näringslivet bör ta ett större ansvar för konsten och kulturlivet blir allt fler. Vi ser det här just nu i debatten om ett nytt operahus.
Att Volvo sponsrar Göteborgssymfonikerna lyfts av många fram som ett positivt exempel. Orkestern har fullständig konstnärlig frihet och skulle inte kunna existera utan detta stöd, menar man. Men Volvos mål är att sälja fler bilar och detta, menar jag, kanske inte bör vara målet. Vare sig för orkestern eller för Volvo. Och oavsett om Volvo inte blandar sig i reportuarval så bidrar sponsringen till att stärka Volvos varumärke och den konstnärliga verksamheten till att befästa det här samhället enda berättelse.
FN-RAPPORTEN
FN kom nyligen med en ny rapport där man beräknat värdet på våra naturtillgångar. Man har alltså räknat ut vad tjänsterna från ekosystemet är värda – tjänsterna från korallreven är exempelvis värda 170 miljarder dollar per år. Naturliga vattenkällor på Nya Zeeland 200 miljarder dollar per år. Mangroveträsken i Vietnam sju miljarder osv. Man vill på detta sätt göra företag mer medvetna om vad deras verksamhet faktiskt kostar. Och om de skulle tvingas betala för allt de förstör skulle världens största företag förlora mer än en tredjedel av sina vinster.
Uppsåtet är säkert gott, men vad man gör är att man försöker omvandla det icke mätbara till något mätbart och det leder oss fel. Det får oss att tro att vi spelar med värden som går att ersätta. Men den dag vi förstört ekosystemen hjälper inte 177 miljarder dollar.
Dessa värden är oersättliga och det är dessa värden som vi i vår tid har så svårt att försvara.
Jag tror att vissa verksamheter inte kan ha vinst som mål utan att innehållet i verksamheten förändras. Men Jag tror också att om vi på något sätt ska kunna bryta den där utvecklingen måste vi lyfta blicken mycket högre. Vi måste börja ifrågasätta hela den grund på vilken vårt västerländska sätt att leva bygger. Den grund på vilken vi också byggt vår moral som vi i rask takt håller på att exportera även till övriga världen.
ARUNDHATI ROY
I Indien har stamfolken när kommersiella företag vill komma åt deras naturtillgångar gjorts till occupanter av sitt eget land och man måste nu flytta för att ge plats åt gruvor, dammar, kraftstationer, stålverk, aluminiumraffinaderier mm. Det har lett till att Indien som säger sig vara en demokrati har förklarat krig inom sina egna gränser.
En statlig polisintendent förklarade för journalisten Arundhati Roy sin syn på problemet. ”Du förstår, frun, uppriktigt sagt kan inte det här problemet lösas av oss eller militären. Problemet med stamfolken är att de inte förstår girighet. Om de inte blir giriga finns inget hopp för oss. Jag har sagt till min chef att dra tillbaka styrkorna och sätt istället in en tv i varje hem. Allting kommer att lösa sig automatiskt.”
VALET
”Vad tjänar du mest på?” Så uppmanades man att läsa de olika partiernas program inför valet i höstas. Och alla spelade med. Detta ledde till att socialdemokratin blev ett parti som i princip lät som moderaterna men som de flesta tjänade lite mindre på. Vad man då skulle behövt säga var: ”Med de mått vi har idag kommer du förmodligen inte att tjäna på det här. Med de måtten kanske du till och med får det sämre. Men det finns fler mått och det finns värden som inte är mätbara. Och politik handlar inte om vinstmaximering för jaget i stunden.” Till skillnad från ”politikens gränspoliser” borde menar jag politiken vara våra egons gränspoliser och ständigt påminna oss att vi inte är ensamma.
INDIANBERÄTTELSEN
Det finns en berättelse om en Indianhövding som får en fråga av sin dotterdotter. Hon säger:
”Det känns som jag har två vargar som kämpar mot varandra I mitt hjärta. Den ene är våldsam, hatisk och hämndlysten och den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande."
Och sedan frågade hon: "Vilken av vargarna kommer att vinna?”
”Den du matar.”
Det borde enligt mig vara kulturpolitik. Vilka vargar vi matar.
----
Länkar till artiklar i ämnet av Mattias Svensson:
Statskulturens andliga lakejer – kritik av tankesmedjan Det Osynliga och deras lakejartade syn på kulturen och politiken.
En kulturens tomteverkstad – kritik av kulturutredningen.
Den goda smakens despoti – kritik av Per Svenssons
rapport åt Bertil Ohlininstitutet, Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa.
