Till och med när spralliga nyliberaler drar sitt mantra "allt blir bättre och bättre hela tiden" brukar det komma ett snabbt "host ... förutom i Afrika då hm ja."
Men problemkontinenten kan mycket väl också vara framtidens vinnare, fick jag lära mig när jag i torsdags deltog i ett seminarium på ABF med rubriken "Kolonialismens nya ansikte och BRIC-länderna i Afrika". Det arrangerades av Solico, och jag och Daniel Berg var inbjudna tack vare vår artikel "Kolonialismens nya ansikte" i OM 6.09. Jag fick dessutom den något jobbiga - hann inte förbereda mig i mer än fem minuter - äran att vara moderator. Övriga inbjudna var André Hombessa, ambassadör för republiken Kongo, och Joe Frans, f.d. riksdagsledamot, ordförande i Forum Syd.
Det var fullt, kanske 60 personer i publiken, extra roligt för seminariet blev mycket bra. Daniel B och i viss mån jag pratade först, och då mest om Kina och arabstaternas så kallade land grabbing, det vill säga de uppköp av kolossala landområden för jordbruk som dessa nationer gör i Afrika. Ett förfarande som förstås också västbaserade storföretag sysslar med, och som har ökat enormt de senaste åren. Detta på grund av att Kina och länder som Saudiarabien har enorma reserver med USA-dollar - Kina för att de köper upp dollar för att hålla upp växelkursen för att hålla sina egna industrivaror billiga och därmed produktionen igång, arabländerna för att de sålt och säljer sin olja i dollar. När USA:s och världens finanser nu svajar, vill man gärna omsätta sina skakiga dollar i mer varaktiga värden, såsom jordbruksland. Detta är också något som arabländerna har mycket ont om, och Kina får allt mindre av, i takt som behovet ökar - storstäderna växer och sväljer odlingsarealer, samtidigt som dess invånare efterfrågar allt mer raffinerade matvaror - kött och mjölk istället för spannmål.
De stora landuppköpen i Afirka kan också ses som ett vikande förtroende för "globaliseringen" i marknadsliberal mening, framhöll Daniel Berg - som blivit mycket bra föreläsare sen han började på ekonomhistoriska institutionen i Stockholm - eftersom det betyder att staterna inte litar på den globala fria marknaden att förse dem med de matvaror de behöver. Istället säkrar man tillgången bilateralt.
Daniel liknade utvecklingen vid den senaste globaliserade perioden i historien 1870 cirka - 1914, och hur den havererade i resursgrabbande och sedan första världskriget.
Ambassadör Hombassa föreläste via en skicklig tolk, hans beläsenhet och pedagogiska anslag gick inte nämvärt förlorade. Han berättade om Kinas unika förhållande till Afrika: sedan 50-talets avkolonisering har Kina varit närvarande, med utsträckt hand. Redan i konferensen i Bandung 1955 grundlades kontakterna mellan det postkoloniala Afrika och Kina. Då handlade det om att Kina ville ha politiska vänner, för bland annat positionering gentemot Taiwan i FN.
Han påminde också att Europas roll som dominerande världsmakt är en parantes i den stora historien - det är Kina som är detta i normala fall - och på god väg att återställa detta tillstånd. Han drog upp linjerna för Kinas stora och konsekventa och långsiktiga engagemang i Afrika. Man köper inte bara upp land och råvarutillgång, man bygger infrastruktur också, vägar och järnvägar - som verkligen behövs. En av anledningarna till svält är att man inte kan flytta och förvara jordbruksprodukter på ett effektivt och adekvat vis.
Kina förser också afrikanerna med produkter, mycket billigare än de europeiska. Men, varnade han, afrikanerna är varse att Kinas generositet har en tendens att liksom återvänder till Kina, man är väl medvetena om att kinesernas investeringar görs för Kinas skull för ögonen. Att de använder nästan bara kineser till sina byggen är också ett stort problem - afrikaner behöver arbetstillfällen. Nu exporterar kineserna till och med straffångar att arbeta på sina afrikanska egendomar.
Något annat som kan vara ett problem, framhöll ambassadören, beroende på hur man ser det, är att kineserna inte lägger sig i politiken. De gör affärer med den som har makten, diktator eller demokratiskt vald ledare, ställer inga villkor på mänskliga rättigheter eller dylikt. De är i Afrika för att göra affärer - frågan är om afrikanska folken klarar att dra nytta av detta, potentialen finns onekligen, eller om man blir utnyttjad.
Framtiden är oviss - men man ska komma ihåg att Afrika är den yngsta kontinenten: hälften av invånarna är under 25 år. Det betyder att de har framtiden för sig: det demografiska åldrande problem som idag Väst och Japan brottas med, kommer Kina få på halsen runt 2030: då kan Afrika vara i sin demografiska blomma - om vi under detta årtionde kan få bukt med familjepolitiken.
Joe Frans fyllde på med djupa kunskaper och personliga erfarenheter av affärs- och medborgarliv i Afrika. Han framhöll det filosofisk-etiska problemet med att vara allmänt emot kineser som flyttar till Afrika - om man samtidigt tycker att afrikaner ska få kunna flytta till Europa. Han berättade också om varför kineserna är så framgångsrika och lockande för afrikanerna: en viktig faktor är att man vet vad man får. När EU föreslår en affär, kommer en delegation med 30 advokater och ett kontrakt på 100 sidor. Många gånger blir förhandlingssvaga afrikanska nationer överkörda och helt enkelt lurade. Kineserna kommer med en advokat och ett kontrakt på 2 sidor. Kineserna är raka, och dessutom extremt långsiktiga. I jämförelse med andra lånegivare, som exempelvis Världsbanken, är de mycket långfristiga, avbetalningarna är på 30 år istället för 5-7. Detta lockar naturligtvis makthavare.
På medborgarnivå är de billiga kinesiska varorna - som motorer och dylikt - ofta de enda vanliga afrikaner har råd med. Arbetstillfällen skapas - även om på sina håll lokala entreprenörer, som byggherrar i Namibia, är mycket upprörda över att bli utkonkurrerade av kinesiska företag.
Frans tillade att på storpoiitisk nivå har Kina lyckats med något som Afrikanska Unionen inte lyckats med på 40 år - samla alla de afrikanska statscheferna på en enda konferens - för 3 år sedan i Peking. För att göra den nya vågen av investeringar/uppköp i Afrika till något positivt för de vanliga afrikanerna efterlyste Frans framförallt ledarskap från afrikanskt håll: med svag ledning och lättkorrumperade administrationer får de afrikanska folken sällan fördel av de avtal som sluts.
Efter en timmes föredragande blev det kunniga publikinlägg, frågor och livlig diskussion.
Bland mycket som sades några saker som stannat i mitt huvud: Afrika är förstås perfekt för investeringar i solenergi, men europeer är mycket avvaktande om inte direkt avvisande till sådana projekt. En annan: i vissa fall kunde nog ett otroligt kostnadseffektivt bistånd till ett afrikanskt land vara en förhandlingsdelegation: 20 erfarna internationella affärsjurister som hjälpte till när Kina, Sydkorea, Saudiarabien - eller varför inte Lundin Oil eller Monsanto - kom med sina propåer om uppköp.
/Johan Berggren
