Den politiska Trotzig

Författaren Birgitta Trotzig är död. Och medan jag läser runorna tonar minnet fram av mitt möte med henne. Det var hösten 1998 och jag hade plöjt alla hennes böcker inför intervjun till tidningen Arbetaren. Jag var nervös. Hennes böcker är inte lättillgängliga. Där råder ett konstant mörker, människorna är onda och Gud sträng. Skulle hon också vara sträng?
Vi satt i en vacker gammal lägenhet i Gamla stan ägd av Svenska Akademien där Birgitta Trotzig kunde bo när hon var i Stockholm. Annars bodde hon i Lund. Jag minns att det var väldigt mörkt runtomkring oss. Inga lampor var tända. Det passade ganska bra.
Birgitta Trotzig var allvarlig, men jag blev överraskad av hennes vänliga sätt, av hennes skratt.
- Jag tror att det framför allt är en sak som jag försöker undersöka i mina berättelser. Och det är hur människor står ut när de befinner sig på samhällets botten, hur de klarar sig när alla odds är så dåliga, sade hon.
Temat är förstås politiskt, i alla hennes böcker finns ett starkt socialt engagemang. Vi kom också in på andra världskriget: Birgitta Trotzig var ung när kriget bröt ut och det påverkade henne mycket, berättade hon.
- Man talar inte så mycket om det nu, men under 1950-talet släppte vi liksom aldrig tanken på krig.
Tänk vad varje uppväxttid påverkar en människa. Vad minnet är kort. Som tur är finns det berättelser – som Birgitta Trotzigs – och de lever kvar.

Annika Hallman

Barn är ett folk...

I en tid när barn så ofta reduceras till accessoarer att stoltsera med i tidningsspalter och på Facebook är ett helt tidskriftsnummer med djuplodande texter om barn ur ett politiskt, litterärt och samhälleligt perspektiv både efterlängtat och ambitiöst.
Vi gjorde det själva för några år sedan (nr 3/2007), apropå nya skolpåbud, vårdnadsbidrag och nannytrender – men också för att visa vilket unikt land Sverige är att vara barn och förälder i.
Ord&Bilds temanummer om barn (1-2:2011) famnar kring mycket. Här finns dikter, barnteckningar och en rad intressanta texter som vänder och vrider på begreppet barn. Cecilia Verdinelli jämför dagens uppfostringskultur i barnböckerna med det proggiga 1970-talet. Salka Sandén läser Rädda barnens rapport om den ökande barnfattigdomen i Sverige och funderar på ungdomsvåldet. Poeten Aase Berg, som skildrat graviditet och moderskap i flera diktsamlingar och även skrivit för unga, får svara på frågan om det är ok att skriva om sina egna barn eller inte. (Nej, anser hon.) Elise Ingvarsson plågar sig igenom mammaböckernas hurtiga råd.
Jag fastnar framförallt för de texter som introducerar nya spänstiga tankar för mig. Som den av Anna Ighe. Här görs en intressant jämförelse mellan det barnlösa samhället i P.D James dystopiska The Children of Men med den värdeförändring som håller på att ske i samhället idag när det gäller vårt förhållande till det gemensamma. Vi ”har förlorat förmåga att se det gemensamma som en resurs”, menar hon. Något som kan bli lika ödesdigert som ett barnlöst samhälle.
Patricia Lorenzonis djärva associationer mellan bortbytingen i sagans värld och adoptioner från fattiga länder provocerar mig lite. Annat hoppar jag över. Precis som det ska vara med en bra tidskrift.

Annika Hallman

Mot pressarna

Snart i tryck med nummer två! Vi skriver om att barnfattigdomen i Sverige är på återtåg och när historia skrivs – apropå Libyen och FN. Regissören Stina Oscarson följer kulturministerns råd och blir evententreprenör, Johan Berggren har träffat oppositionella vitryssar i exil i Litauen och författaren Kristian Lundberg möter sig själv i ett samtal om sig själv och staden Malmö.
I din hand den 7 april.
Annika Hallman

Att skriva sitt liv

Ett alldeles eget rum i Virginia Woolfs anda finns och verkar mitt i Stockholm just nu, på Klaragården, Stadsmissionens fristad för hemlösa kvinnor. Ett skrivarrum. Här har det formulerats texter, år ut och år in. På torsdagar. Nu finns några av dem med i antologin Jag finns! Röster från Klaragården – en fin liten skrift som kommer ut lagom till Internationella kvinnodagen.
Redaktör är författaren Jan Henrik Swahn, som under tio år haft skrivarkurser på Klaragården och fått kvinnor i alla åldrar och med olika bakgrund att skriva om sina liv. Det är ögonblicksbilder från nattvandringar – men inga rafflande avslöjanden om livet som hemlös, det är minnen av barndom, av doften från skogen, av liv som fladdrar förbi – men inga frälsningshistorier. Kanske ingen stor litteratur. Men texter fulla av längtan om ett bättre liv. Det räcker.
Antologin är utgiven av Brasel Publishing i samarbete med Stockholms Stadsmission.

Annika Hallman

Konsten att vara lärare

Jag var rätt skeptisk förra gången som SVT-serien Klass 9A sändes 2008. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte såg den då. Den nya serien har i alla fall fått mig på kroken, även om det är med blandade känslor som jag tittar: jag störs av den melodramatiska tonen och den ganska överdrivna dramaturgin, men serien ställer viktiga frågor kring dagens skola. Och kan den bidra till att göra läraryrket mer glamoröst så gärna för mig.
Alla bär vi på våra egna minnen av skolan – serien triggar igång dem direkt. Själv känner jag igen skoltröttheten där på högstadiet, den som fanns runtom mig då, ett slags bröligt oengagemang, det här var på 1980-talet. På Mikaelskolan i dagens Örebro tycks den ha blivit permanent. Det är som om eleverna där behöver bli påminda om: Vad är en skola? Varför går jag här? Vad förväntas av mig? Det kan ta uppemot en halvtimme innan lektionen kommer igång. Det är fruktansvärt sorgligt, ett sådant slöseri med tid.
Visst betyder lärarnas engagemang mycket för elevernas prestationer – det är seriens huvudbudskap – men jag kan inte låta bli att fundera en del över elevernas roll. Ska vi inte kunna ställa vissa krav på dem?
Hur blir man som lärare en god auktoritet? ”För att klara sina uppgifter utvecklar duktiga lärare en tyst kunskap – som jag vill kalla konst”, skrev författaren Hans Lagerberg i en intressant artikel i Ordfront magasin nr 6/2008 apropå den första omgången av serien Klass 9A. Lagerberg menar att det också finns andra faktorer än lärarens personlighet som avgör om en lärare ska kunna utöva sin konst fullt ut. Tänkvärt och klokt. Läs artikeln igen!

Annika Hallman

Möt Rosa Taikon på Kulturhuset i Stockholm

Ordfront magasin bjuder in till en diskussion om diskrimineringen av romer. Rosa Taikon berättar om sitt liv och sin kamp och visar unika fotografier från romernas historia i Sverige.I höstas presenterades det statliga betänkandet Romers rätt med målet att diskrimineringen av romer ska upphöra om 20 år. ”Ska en baby som föds idag inte bli jämlikt behandlad förrän den är vuxen?” undrar Rosa Taikon som i hela sitt liv har kämpat för romers rättigheter. Hon har upplevt både en svensk lösdriverilag och hur det är att bo i tält året om.


Samtalsledare: Johan Berggren, chefredaktör Ordfront magasin.
Tid: 26 februari kl 14-16

Ruts mamma

Ruts mamma
föddes på det tidiga 1950-talet i Sverige. Hon heter Eva och var den första i släkten som tog studenten, fast det inte riktigt hette så. Hon såsade sig delvis igenom gymnasiet men gick ut med hyggliga betyg och började på universitetet, och blev ganska högutbildad, fick bra jobb. Eva är både ett barn av solidaritetsrörelsen och det folkhem som satte en ära i att ge alla sina medborgare utbildning. Rekordåren flög över landet. Ingenting var omöjligt. Visst. Klasskillnaderna kunde förstås inte raderas ut helt, men det började bli mycket svårt att få tag på tjänstefolk.
Evas första dotter heter Rut, efter en syster till Evas mormor. Evas mormor var en snål och lite elak människa, medan systern hennes, Rut d.ä., var en rätt kul tant. Slagfärdig och kvicktänkt. Någon vidare utbildning fick hon inte, men hon klarade sig bra ändå, hade ord om sig att jobba flitigt, och dessutom vara beläst, trots att hon bara städade . Hennes sorg var att hon inte fick studera, det fanns överhuvudtaget inte i hennes värld.
Rut d.y., Evas dotter är född i början på 1980-talet, en rätt sorglös sort, varit ute och rest, halvpluggat lite, bor i andra hand. Hon är också ett barn av sin tid, precis som sin mamma, fast ändå inte. För henne spelar inte utbildning så stor roll. Men Rut vill ändå göra pengar och är lite entreprenör så där. Så kom hon på den lysande idén: Rent Rut – en städfirma. Det går ännu så länge riktigt bra. Rut d.ä. Roterar i sin grav och Eva förstår inte vad som blev så fel i uppfostran, eller vad det nu beror på. Och dessutom skäms hon. Det förstår hon inte heller, men det blev fel, tycker hon.
Marianne Steinsaphir